FJÄLLEN FÖR MIG

Efter en månads kringresande upp och ner i vårt avlånga land har jag landat i Vemdalen. Igår hade vi en kall, härlig skiddag och solen lyste vackert över skogarna i Härjedalen.
Jag har aldrig varit här förr, och det glädjer mig att se detta fjällandskap, så som jag har fått se många andra delar av fjällkedjan de senaste åren.

Innan jag började utbildningen i Storuman arbetade jag i norrbottensfjällen. Landskapet där har sin speciella storhetskänsla, när man kommer så långt norrut. Man känner närheten till den norska sidan, både på de lite spetsigare bergstopparna och det ibland nederbördsrika klimatet.

Storuman ligger i Västerbottens inland med en blandning av skogar, sjöar, myrar och fjäll. Att åka med vår skolbuss runt i kring trakterna Sorsele, Lycksele, Hemavan och Ammarnäs är rena avkopplingen. Jag är väldigt tacksam att ha fått lära känna dessa platser genom Storumans FHSK.

Om jag sedan kör E45 neråt kommer jag till Jämtland. Det är ett län som i vissa delar faktiskt bryter den norrländska trenden och faktiskt ökar i befolkningsmängd! Här finns det mesta, storslagna berg, liv och rörelse, företag och organisationer att bli inspirerad av. Jag tycker det är härligt att bara tre, fyra timmar från lilla Storuman komma till antingen Östersund eller Åre, för att ryckas med av alla människor, turism och puls.

I julas åkte jag ännu mer söderut till Dalarna för att åka skidor med mina syskonbarn. Idre fjäll gör det väldigt lätt att semestra med sina barn. Man märker hur lätt det blir för föräldrarna att sprida sitt skidintresse till sina barn, när alla liftar, restauranger och boende är familjeanpassat. Mitt bästa minne var nog att få åka till Dalarna under Vasaloppsveckan förra året, och köra öppet spår. Jag har nog aldrig känt mig så svensk som då jag stakade mig i mål vid Mora kyrka!

Isabella

MATANUSKA

- Good Morning, you have a killer whale on the right side of the boat!

Nyvaken, på med jacka fort som bara den upp från golvet och ut ur sovsäcken. Grabbar tag i kameran och kutar ut på däck, späckhuggarna är bara 20m från båten. Kan nog vänja mig med att bli väckt och innan frukost kolla lite på späckhuggare. Dessa är bara en av många späckhuggare som vi sett under resan, men inga lika nära som dessa. Förundras av hur ofantligt vackert allt är, inte bara valarna utan platsen vi nu befinner oss på.

Vi är någonstans mellan Haines och Seattle och skall under tre dagar färdas på färjan Matanuska. Vårt mål är Seattle för att sedan flyga hem till Sverige. Jag kolla på de ståtliga bergen omkring oss och inser redan att jag kommer sakna Alaska – The Great Land mycket. Trots att jag varit här i 6 månader och hunnit med att se en hel del av Alaska så känns det bara som jag skrapat lite på ytan.Visst ska det bli skönt att komma hem, men det finns en tanke som har övertaget dock, den är. - I´ll be back!

Efter att ha njutit av späckhuggarna ett tag så beger jag mig in i båten igen och mot min sovplats. Den är mellan några stolar i en biograf, alla underbara sovplatser uppe på däck var redan upptagna då vi hoppade på båten. Färjan som vi reser med är inte speciellt stor, jag tycker att den är lagom. Tycker alltid att det är jobbigt med för mycket folk. Det roligaste med färjan tror jag dock är att min pappa har rest med den under en av hans Alaska resor.

Sedan blir det frukost och läsning uppe på däck i det underbara solskenet, känns att sommaren är på väg. Eller så sitter man och dagdrömmer, vyer att titta på finns det gott om. Dagarna går och tillslut så byts berg och skog ut mot lysen. Många lysen, tillslut är vi framme i Seattle och stiger av färjan. Känns lite vemodigt, berg och hundkörning har bytts mot massor av folk, bilar och höghus. Nu väntar en lång flygresa hem...

De tre sista bilderna är från resan och den första från Haines, det underbara samhället som vi reste ifrån.

/ Nora

BERGET PLOMO

Allt jag kan tänka på nu är hur långt det är för att nå toppen. Jag är väldigt trött, har sovit dåligt, ätit lite, och när som helst jag kräkas, typiskt från höjden. Jag försöker kontrollera andning och gå långsam utan stegjärn nu på ett svagt spår, när en av mina lagkamrater skriker. .. där ser jag korset! Äntligen toppen.

Vi kramar och gratulerar varandra därför att vi har nått vårt mål, berget Plomos topp, 5.424 möh. Det är min första topp över 4 tusen meter. Men tiden går snabb på berget, kl är 15.00 och vi tappade alltför mycket tid för att ha startat på 7.30 i stället för 5.00 som det var planerat. En o en skriver vi på toppboken och självklart ta vi ett toppfoto. 30 minuter var vårt möte med himlen innan vi började gå ner. Efter en stund vi är på glaciären igen, där tar det mer än en timme att krossa. Jag har lagt all min koncentration och styrka i detta jävla glaciär och nu är jag väldigt trött men vägen är nu bara stenar till vår lägerplats vid 4.400 m. Rodrigo går bakom mig och hjälper mig varje gång när jag halkar för trötthet skuld på den sicksack acarreo*.

Det börjar bli kyligt och solen försvinner, bör vara kl 19.00 och vi har precis passerat den gamla och förstörda Agostini vindskyddet på 4600 m, härifrån borde det vara en timmes promenad till tältet. Kom igen, det är lite till . Jag önskar att vara i min sovsäck och somnar, att bara tänka på det känns bekväm och ger efter för denna idé, men mina ben går fortfarande som en reflexrörelse. Plötsligt vaknar jag för femtioelfte gången att halka och falla sittande, Rodrigo halkar också . Genast hör jag ett skrik och Rodrigo säger att han kände en stor smärta i benet. Han försöker att stå upp men faller igen och säger att hans ben är brutet. Ohh shit, jag inspekterar hans ben och en bula står ut ungefär 10 centimeter under knäet. Det är faktiskt ett brutet skenben, men som tur är, är det en intern spricka. Det börja kännas väldigt kallt och blir mörkt, jag tänder min panlampa och klä på med en varmjacka. Rodrigo säger att han ser ingenting, bara ett starkt grönt ljus, han är på väg att svimma. Andas weón*, lugn, lugn, vi är nära till tältet. Jag går upp och se att tältet ligger 100 meter bort. Edgar såg inte det som hade hänt, han är redan i tältet. Jag skriker hans namn men han lyssna inte, skriker högre och ser honom gå ut. Edgar ta ett liggunderlag och kom! skriker jag.

Vi använder isyxan och liggunderlag och försöker att skena och flytta Rodrigo till tältet. Edgar mäter 1,70 och är ganska smal som jag är, men Rodrigo är en jätte på 1,90 m. Det tar ca 1 timme att ta han till tältet, där planerar vi räddningen och äter lite. Kl är 23,00 och jag har helt glömt min trötthet men min kropp böner mig för ett par timmars sömn för att imorgon blir en lång dag.

Det är måndag och ingen annan än oss på berget. Planen är att nå byn Farellones för att där finns en polisstation. Edgar stannar med Rodrigo och jag måste gå omkring 8 timmar från 4.400m till 2,500 m med min ryggsäck, en halvliter vatten och lite jordnötter . Vi vet inte hur lång tid räddningen kan ta men vi har gas och mat till ca 3 dagar till. Vid 8 tar jag avsked av mina kamrater.

Jag går mycket uppmärksam hela tiden, inte hungrig eller trött, jag tänker bara på inte snubbla för att en skada innebär att jag måste stanna halvvägs. Då utan tillgång till kommunikation och utan möjlighet till räddning. Äntligen vatten, klockan är 12.00 och det verkar komma en kraftig storm, men det finns inte mycket för att komma fram till Farellones.

Jag är framme i Portesuelo*. Nu ser jag folk och även se förflyttning av fordon, härifrån kommer att vara 1 timme till. Jag kommer till skidorten La Parva och lyckligtvis möter jag människorna där. Jag får låna en mobiltelefon för att kommunicera med polisen och det ta inte mer än 20 minuter förrän ett polisfordon visas. Jag förklarar händelser och tillsammans med polisen planerar jag en helikopterräddning. Det är värre där uppe och räddning kommer att vara omöjligt idag för stormens skull. Det är en hård storm och kommer att vara ca 4-5 dagar. Räddningen måste göras via marken, för detta kommer speciellt personal militär klockan 20.00 och 21.00 andinska räddning grupp (motsvarigheten till fjällräddningen). Jag stannar i Farellones polisstation och väntar på mina vänner. På onsdag klockan 21.00 är Edgar och Rodrigo nere från berget och alla åker med ambulans till Santiago.



José
April 2004, Chile

EN MIDSOMMARNATTSSTORM

Under midsommarhelgen 2008 vandrade jag ensam i Hemavanfjällen. Jag gick upp längs Viterskalet och besteg Norra Sytertoppen från norrsidan. Det var en härlig kväll, och jag valda att stanna över natten i toppstugan. Under natten drog en oväntad storm in och på morgonen var det total "white-out" - sikten var obefintlig. Det stormade fortfarande och snön yrde. Beslutet att stanna kvar i stugan var självklart.

Syftet med turen var att testa min lättpackning, så jag hade inget överflödigt med mig. Det gällde även mat och gas. Jag började genast ransonera och tillbringade dagen i sovsäcken. För er som inte varit i Norra Sytertoppens toppstuga, kan jag berätta att det är en liten stuga med två bänkar och ett bord. Kamin saknas. Dagen gick och natten kom.

De följande dagarna skedde ingen förändring i vädret. Jag låg och lyssnade på den rytande vinden utanför och när den ibland avtog, växte mitt hopp om att kunna gå ner från berget. Men icke, det fortsatte att blåsa. Dagarna och nätterna gled ihop och jag sov till och från. Jag minimerade användningen av köket, men behövde smälta snö till dricksvatten och till den lilla maten jag hade. När fyra dygn hade gått och jag redan borde varit hemma i Umeå, glesnade molnen. Jag såg äntligen solens konturer genom molnen!

Första dagen, på väg uppåt, hade jag vadat och blött ner mina kängor. Nu var de stela och hade frusit fast i stugans golv. Jag bröt upp dem så mycket jag kunde, bankade dem med ett vedträ och packade snö runt om foten. Det hade ljusnat lite, men jag var tvungen att gå på kompasskurs för att hitta ner från berget. Vid vadet över Syterbäcken åt jag mina sparade chokladbitar, för att hålla skärpan uppe. I Viterskalsstugan träffade jag eldsjälen till stugvärd, som hållit kontakten mellan min sambo och fjällräddningen.

Det var ett klokt beslut att vänta ut stormen, det har jag fått beröm för efteråt. För mig var det ett självklart beslut och jag fick fyra intressanta dagar med mig själv.

PS: Bilderna visar att jag verkligen hade fint väder innan stormen bröt ut...

Några dagar efteråt besökte Petter samma toppstuga, han hade bättre väder. Läs med om hans vandring här: Vintersarek

Morgan

IDAG, FÖR ETT ÅR SEDAN...

...stod vi på vulkanen San Josés 5800 meter höga topp. I sex dagar hade jag, José, Ida och Torun kämpat tillsammans. Vi var trötta, men glada över att nått toppen. Vandringen upp hade varit rejält jobbig och nu skulle vi vända och gå ner igen. Tusen meter upp och 2700 höjdmeter ner igen.

Det var sedan en lång och tröttsam vandring neråt. Jag hamnade vid ett tillfälle i nåt slags sovstadium, jag somnade faktiskt gående. Vaknade till av Toruns röst. Lite läskigt. Den slingrande stigen ner till Läger 2 tycktes aldrig ta slut. Tidigt såg vi våra grannars North Face-tält och tänkte att vårt gröna tält borde varit rött. Vi såg inte vårt eget tält.

I lägret la jag mig på marken och sov, eller nästan iaf. Jag hörde de andras röster, men orkade ingenting. Låg och vilade nån timme innan vi packade ihop grejerna, tog ner tältet och började den långa nerstigningen till baslägret. Jag piggnade till rejält och gick först, i en väldig fart. Passerade fältet av penitentes och kom fram till Läger 1. Där satte jag mig i skuggan och drack vatten, skönt! Efter 10-15 minuter kom Torun ikapp och en bit därefter kom José och Ida. Vi packade ner de grejer vi lämnat här och fortsatte knalla neråt. VI kunde glida en del på skorna, men den 2700 meter långa nerstigningen började kännas i kroppen.

Sista biten ner gick jag lite fel och ödslade av vår energi, men ner kom vi tillslut. Det var en skön syn, att efter 16 timmars vandring (inkl. raster) se baslägret stå och vänta på oss. Det var folk i lägret, det var härligt att komma ner dit.

Vi firade med chokladmousse och det godis vi hade kvar. Sedan slocknade vi direkt i tältet. Iaf jag, jag tror det tog 10 sekunder innan jag snarkade gott!

God Jul

Morgan

UTE ÄR MÖRKT OCH KALLT

, i alla husen lyser nu överallt de tända ljusen.

Jag vet inte vad det är men jag gillar verkligen mörker och kylan på vintern. För några dagar sedan kom äntligen decemberkylan till norra Sverige. Människorna förvandlades till Michelingubbar i sina dunjackor och alla lager av kläder. Fördelarna med att det är kallt är många:

* Isarna fryser på ordentligt så att man förhoppningsvis kan färdas säkert på dom långt fram i vår.
* När det kommer nederbörd så är det inte regn eller blötsnö.
* Alla ser mysigt rosiga ut om kinderna när de varit ute.
* De molnfria iskalla kvällarna som bjuder på stjärnhimlar så klara och vackra.
* Det nalkas pudersnö till toppturer.
* Det blir torrare i luften och på marken vilket är trevligt.

Ja listan kan göras lång. Så ta på er dunjackan och bege er ut och njut, kom ihåg det finns inga dåliga väder bara dåliga kläder.

Bilden är från en kall vinterdag i Alaska då jag var ute och körde hund.

/ Nora

TOPPTURSFASCINATION

Toppturer är helt enkelt det bästa jag vet. Att ta på stighudarna och långsamt komma in i lunken och gå mot ett mål högre upp i bergen där ingen annan förhoppningsvis är. Eller att ha toppfikat på röset med de personer man slitit med på vägen upp, som alltid skapar god stämning och där man pratar om samtalsämnen från hjärtat. Jag har som topptursfantast, och även med en personlighet som inte alltid är strategisk, varit på ganska många toppturer de senaste åren med dålig sikt och dåligt före när man ska åka nerför.

Toppturer så som Spanstinden, Tromsdalstinden, vid Rävfallstugan och nu senast upp till jungfruvårtan är toppturer som jag minns med glädje även om föret var skitdåligt och siktet lika med noll. Det är helt enkelt känslan att sträva mot toppen i några timmar gärna med någon annan, nå sitt mål, och den energi det medför som är för mig den totala friluftsupplevelsen.

Bilden kommer från vår Sarektur med skolan i september. Det var som att komma upp i helt ny värld på 1900 m. ö. h i vårt land Sverige. Det fanns berg och glaciärer överallt, en stor majestätisk himmel nära ovanpå.

Isabella

NATURFOTO BLAND 6500 ÖAR

”Mitt i Norden befinner Du dig på Åland, och mitt på Åland finner du Ålands folkhögskola.
Skolan, som har över 100-åriga traditioner, ägs av det självstyrda landskapet Åland och präglas av en inriktning på Åland med dess unika förhållanden. Verksamheten har profilerats mot film/media, idrott/hälsa, konst/hantverk, musik/låtskrivande, naturfoto/friluftsliv och drama/teater.” (www.afhs.aland.fi/)

På denna skola spenderade jag läsåret 2006-2007. Vi var en liten klass på åtta elever, vilket var väldigt givande. Under kursen fick vi göra många spännande resor till Ålands skärgård, men även till svenska fjällen. Vi fick åka skidor, paddla kajak, klättra och gå överlevnadskurs – eftersom friluftsliv ingick i utbildningen.

Vi åkte till östra Finland, på schemat stod det björnspaning. Det var verkligen en speciell upplevelse. Häftigast var på kvällen, när det blivit helt mörkt. Då kunde vi höra björnarna knäcka åtelgrisens revben som tändstickor. De låter otroligt starka, kan jag lova! Totalt såg vi omkring åtta björnar, men det var svårt att få bra bilder på dem. De visar sig först när det börjat skymma och är mest aktiva under kvällen och natten. Jag hade tur och fick se varg, medan några av mina klasskamrater fick se järv.

De tre stora höjdpunkterna under året var safari i Kenya, björnspaning i östra Finland och slutprojektet, då jag åkte ensam till Kambodja. Där gjorde jag en reseberättelse som fokuserade på de människor jag mötte på min resa. Det var ett intensivt och väldigt givande projekt, som resulterade i en utställning och ett bildföredrag.

Mitt slutprojekt Cambodia – Face to Face och vår resa till Kenya kommer jag att berätta mer om senare.

Morgan

I ETT TÄLT 4300 M Ö.H.

Vinden piskar och molnen drar snabbt in över oss. Utsikten mot alla femtusenmeters toppar försvinner och efter några minuter är himlen mörk. Inne i tältet förbereder vi oss för morgondagen och vår fortsatta vandring mot toppen. (Detta är ett utdrag ur dagboken från förra expeditionen i Chile.)

Vi har slagit läger på en klippavsats på väg mot vulkanen San Josés topp. Detta är det andra av tre läger mellan vår startpunkt på 2600 meter och den 5800 meter höga toppen. Överallt runt omkring oss är det sten och jag ser höga berg i alla riktningar. Det är en inspirerande men väldigt krävande miljö att fotografera i. Jag har huvudansvaret för stillbildsfotograferingen, men långa stunder är jag alltför trött för att ta bilder. Även om jag medvetet rör mig långsamt, gör den tunna luften över fyratusen meter att det känns väldigt jobbigt. Andningen är ansträngd och hjärtat slår snabbare än på havsnivå.

Inne i vårt tält summerar vi dagens vandring. Det var en lång vandring från baslägret och den tunga packningen på ryggen gjorde sig ständigt påmind. På vår väg uppåt valde vi ofta att gå på den lättvandrade snön, men det är vår här i Chile och snötäcket krymper för varje dag som går. Det är en mäktig naturupplevelse, att vara här när landskapet byter färg. Nere i dalen har vårblommorna kommit, men här på 4300 meter har vi en kall kväll. Vi kryper ner i våra sovsäckar och ligger nära varandra.

Plötsligt ser jag genom tältduken att det lyser upp på himlen.
- En sista bild bara, säger jag till min sambo Torun och kryper ut ur tältet.
I hela dalen runt om omkring vår tältplats utspelar sig ett mäktigt skådespel. Ljuset spelar mellan molnen och de uppstickande topparna. Den starka vinden från norr sliter i både mig och molnen. Jag tar ett djupt andetag och tar mina sista bilder. Bilder av ett landskap jag aldrig kommer att glömma.

Morgan

UMASJÖ

Om man beger sig ca 25km bort från Hemavan mot Norge så kommer man till den lilla byn Umasjö. Den är delad i två delar - gamla och nya, det är i gamla som vi har vår stuga. Stugan hör till en liten stugby som mormor och morfar drev för många år sedan. Vi i Chilegänget har nu en långhelg här med teambuilding och mycket skidåkning. Jag älskar att komma upp hit för jag har så många minnen här, har spenderat många dagar av mitt liv i och runtomkring Umasjö.

Jag tog en skidtur med Morgan häromdagen. Vi åkte upp på kalfjället för att kolla om det fanns nog med snö för toppturer. Så vi tog på oss skidorna och begav oss, först kom vi till Pjöttmyra, en myr som mormor brukar berätta sagor om. Tydligen så hamnar man där om man grinar och är ledsen. Efter Pjöttmyra kom vi till Rävakulbacken, där vi på somrarna när vi var små kollade efter räv i alla rävbon som brukar finnas där. Sedan tog vi rågången upp på kalfjället. Möttes av dålig sikt och mycket lite snö. Så vi begav oss hem igen, fick åka lite telemark i skogen i ganska dåligt före. Men jag tycker alltid att det är lika kul att komma ut häromkring.

Bilden är från en topptur som jag gjorde med pappa och mina bröder påsken 2007.

Nora

TELEMARK HAR BLIVIT NORM

Hemavan - Norra Sveriges största skidort (källa: www.stromma.se/hemavan). Vi från fjälledarlinjen var 13 personer och utgjorde majoritet. Gott om utrymme för stora skärande svängar, alltså! Jag berättade för liftkillen att vi var fjälledare från Storuman. Han svarade att han hade förstått det, redan när han sett att så många av oss åkte telemark. De flesta i klassen har fastnat för löshäl-åkning och alla blir bättre för varje skiddag. Skidåkning på schemat, "egen färdighet" dessutom är en väldig lyx. Foto: Magnus Brogren

Under förra vintern gick vi Alpin intro och Telemark 1, båda arrangerade av Friluftsfrämjandet. Denna vintern ska vi gå Alpin steg 1 och Telemark 2. Isabella, som hade åkt mycket skidor innan hon började fjälledarlinjen, kommer även att gå Alpin steg 2.

Vi kommer hela tiden med tips till varandra och gör övningar tillsammans. Det är skoj att ha entusiaster runt omkring sig. Att filma är ett bra sätt att lära och här kommer vinterns hetaste skidklipp:



Morgan

EGOTRIPP HEMAVAN-ABISKO

Inledning

Under sommaren 2005 vandrade jag Kungsleden, från söder till norr. 470 kilometer har passerade mellan Hemavan i söder och Abisko i norr. Jag bar all utrustning, mat och bränsle från turens start, väskan vägde 31 kilo i början. Huvuddelen av maten torkade jag själv, men hade även med mig frystorkad mat. Mesta delen av leden vandrade jag ensam, men från Kebnekaise till Abisko fick jag sällskap av Torun Stening, min käresta.
Det finns många bra böcker och hemsidor som noga beskriver Kungsleden (bl.a. "Vandra Kungsleden och andra färdvägar", Claes Grundsten), varför jag istället tänkte berätta om vad som hände med min kropp.

Siffror
Jag gick ner 6,5 kg, från 75,5 till 69,0. Vilopulsen sänktes med 8 slag, från 45 till 37 slag/minut.

Vecka 1
Veckorna innan vandringen drogs jag med en imflamation i höftböjarnas fästen. Den sista behandlingen fick jag med bara en vecka kvar till avfärd. Jag var osäker på formen och visste inte om det läkte som det skulle.
Första dagarna var jag rejält trött i ryggen och knäna. Vissa stunder undrade jag om jag verkligen skulle fortsätta norrut. Men efter några dagar kände jag att jag var på bättringsvägen, fick en härlig känsla i ryggen. Däremot fortsatt väldigt trötta knän.
Kände att jag åt för lite mat, var ofta hungrig när jag skulle sova. Därför byggde jag inte muskler i den takt jag önskade utan det handlade mest om förbränning av mat och kroppsfett.
Skavsår i grenen, trots tights.

Vecka 2
Nu började skavsåren komma på allvar, både på fötterna och höfterna. 6 tår tejpades, hälarna och 'trampdynorna' bakom stortån likaså. Huden på höftbenen nöttes bort. Tejpade förebyggande, men var rejält öm i fötterna på kvällen.
Knäna fortsatt trötta, även 'senorna' bakom vänster knä ömmade. Vissa dagar ont på lårens utsida. Väldigt ont i fötterna, speciellt på eftermiddagarna. Citat från min dagbok: "Varje kväll är jag så trött i kroppen, (mest ben och fötter) att jag inte tror att jag ska kunna gå så långt imorgon. Sista kilometrarna brukar jag planera för att ta en lite lugnare dag, gå några 'minus-km'. Det blir sällan så."

Vecka 3
I mitten av tredje veckan började jag äta den köpta frystorkade maten. De flesta kilona tappade jag de första 2,5 veckorna. Kände nu att att började få i mig den näring jag behövde. "Känner mig pigg, men som vanligt trötta knän på eftermiddagarna" I slutet av den här veckan provade jag att dra ner på tempot lite, för att sänka förbränningen över hela dygnet. Om man går snabbt med en hög förbränning tar det lång tid innan förbränningen är nere på 'vilonivå'. Med låg intensitet räcker maten längre, främst på kvällen och natten. Trötta knän och fötter hela veckan.

Vecka 4
Efter toppturen på Kebnekaise (kom till 2075 möh, sedan tjock dimma och is) var jag oerhört trött. Många timmar nedför blev väldigt tungt. Med 4 dagar kvar till Abisko skrev jag i dagboken: "Idag på förmiddagen var jag väldigt trött, varje steg kändes som uppförsbacke. Är det för lite gröt, eller börjar jag vara kroniskt trött?" Det märktes att det var slutet av resan, både psykiskt och fysiskt. Gick ungefär 15 km/dag och var tröttare än jag varit efter 24 km en vecka tidigare. De två sista dagarna kom energin tillbaka, då det var ju inte så långt kvar.
Inga skavsår, inga smärtor i knän.

Sammanfattning
Det visade sig att mina benmuskler räckte till. Har inte haft några som helst problem med varken lårens fram- eller baksida. Inte heller vaderna har jag haft några känningar i. Däremot var mina knän för svaga, det får bli ändring på det!
Skavsår är svåra att undvika på en så lång vandring. Det är möjligt att jag hade en socke för mycket, ville bunta in fötterna i början. Jag tog senare bort den ena och lindrade därmed skavsåren.
För att hålla igång cirkulationen i ryggmusklerna gjorde jag en övning för både mage och rygg varje kväll. Stretchade benen ofta för att förhindra eller lindra träningsvärk.

Morgan

ISVAK

Ofta vid olyckor då man går genom isen, kommer folk i chock, börjar hyperventilera och blir snabbt nerkylda. Efter bara några minuter slutar lederna och kroppsdelarna att fungera och det blir omöjligt att ta sig upp för egen maskin. Som en övning på utbildningen fick vi bada isvak under kontrollerade former. Tanken är att om man väl tagit sig upp på egen hand en gång, vet man att det är möjligt och då underlättas situationen när olyckan väl är framme.

Som ni kan se på filmerna, då jag och Nora försöker ta oss upp, är att höstisen är svår att ta sig upp från. Den till skillnad från vårisen, är inte så tjock och bryts lätt från hålet som man sjunker ner i. Utöver repet som vi var inknutna i hade vi ett extra rep som kunde användas i fall någon fick panik eller fastnade i något. Isdubbarna valde vi att inte använda för att det skulle bli så verklighetstroget som möjligt, och undrar ni varför Nora ligger i så länge var det för att hon ville känna hur det kändes att vara i en minut.



Isabella

EN DAG I ALASKA

När vi matat hundarna och rensat i hundgården så är det dags. Det är ett jäkla liv, hundarna vet om att vi snart skall dra. Efter att jag har satt fast den sista hunden, springer jag tillbaka till släden. Jag tar på mig de stora vantarna och drar snöankaret. Tystnad! Allt man hör är hundarnas tassar som rör sig mot snön och medarna på släden som glider på spåret. Det är denna tystnaden som jag älskar mest av allt. Först åker vi över de öppna fälten. Efter detta så åker vi in på det smala och bitvis branta spåret i skogen. Här hoppas man alltid att man slipper möta ett annat hundspann. Vi fortsätter på spåret och kommer efter ett tag ut på elledningsspåret. Följer detta tills vi kommer upp på den underbart vackra platån, här har vi många valmöjligheter på vägar. Hundarna jobbar på bra, de är väldigt duktiga.

Solen skiner och jag ser en örn, inte en ovanlig syn i dessa trakter. En dag räknade jag till 20st på gården. När det är dags att vända så känns det som jag gärna hade varit ute längre, bara lite till. Hundarna är i fin form då vi kommer tillbaka till gården, kanske dags att börja köra dem lite längre! Det får bli i morgon, nu skall det matas och sedan rensas skit...

Nora