OM ATT BRYTA NY MARK

Detta är ett gammalt blogginlägg från www.bergslandet.com

Vi nådde inte Nevado el Plomos topp. Detta är den nakna sanningen och när det är sagt ska jag istället fokusera på våra upplevelser och allt vi lyckades bra med. För oss handlar bergsbestigning om att hitta utmaningar på vår nivå och att bryta ny mark. Självklart är målet att komma till toppen, men att upprepa vad andra redan gjort är helt enkelt lika intressant som att försöka hitta en ny led till toppen.    

Nevado el Plomo ligger långt in i bergsmassiven i centrala Chile och kräver en lång anmarsch, varför få bergsbestigare kommer hit. Berget hittar du brevid Juncal - en klassisk topp strax lägre än 6000 meter och hela området luktar verkligen vildmark. Nere i dalen sträcker en jättelik glaciär ut sig och där den frodiga dalen övergår i sten, delar floden på sig och bildar två mäktiga vattenfall.

De första två dagarna slingrar leden fram i en vacker grön dal och vi följer en markerad stig. När vi slår läger den andra natten, mellan de två vattenfallen känns det verkligen charmigt att vara bergsbestigare. Livet är ganska lätt! Vi studerar fortsättningen och inser att morgondagen kommer att innehålla en del klättring. GPS:en skvallrar om nära 1000 höjdmeter på 2,5 km och nerifrån ser sluttningen ut som en vägg.     

I uppförsbacken från dalen får våra benmuskler bekänna färg och när vi kommer fram till Spanska lägret är vi trötta och somnar tidigt, samtidigt som den sjunkande solen färgar topparna röda. Lägret användes redan av de första expeditionerna under den första halvan av 1900-talet och vi hittar en del rostiga lämningar, främst konservburkar.

Den vanligste leden till toppen går på den nordvästra sidan, men vi ville klättra ryggen på den södra sidan av berget. Vi avvek därför från normalleden och slog upp tältet på 4400 meter. Härifrån ser vi att vår tänkta led är brantare än på Google Earth och att stenkvaliteteten är riktigt dålig, med ständig risk för stenras. För att bli säkra på vår sak och scouta leden ytterligare klättrade jag och Nora sju replängder högre upp och kunde verkligen känna att vi tagit ett riktigt beslut. Allt rörde på sig och vi fick vara väldigt försiktiga för att inte rasa ner sten på varandra.

Målet med varje topp är att komma helskinnad ner igen, allt annat vore vansinnigt och vi är stolta att vi vågade prova en ny led.   

1000 HÖJDMETER GLACIÄRKLÄTTRING

Detta är ett gammalt blogginlägg från www.bergslandet.com

Utmaningar utvecklar oss människor och utan att misslyckas vet vi inte var vår egen gräns går. Både Piuquenes och Marmolejos topp nådde vi utan större problem. Visst, det var fysiskt jobbigt och Marmolejos glaciär krävde viss koncentration. Men de båda turerna var ingenting jämfört med Alto San Juan. På bergets västsida försökte vi klättra en led till toppen som ännu ingen klättrat, men på 5500 meter mötte vi vår överman.  

Ända sedan vår glaciärutbildning på Storumans Folkhögskola har vi drömt om berget och längtat efter att spänna fast stegjärnen och börja klättringen. Vi kliver på glaciären på 4400 meters höjd och börjar snirkla fram mellan sprickor, högre och högre upp mot toppen. Hela tiden inknutna i rep ser vi den tidiga morgonen bli till dag och solen värmer våra kalla kroppar. Det är bitvis brant och vi får använding för de extra isyxorna och Christian Edelstams tips från isklätterkursen i Abisko. Det är dock en helt annan sak att klättra med tung ryggsäck på 5000 meter över havet... 



Sent på eftermiddagen hade vi plumsat i midjedjup snö, klättrat vertikala passager och aktat oss för sprickor i mer än tio timmar och var överlyckliga att hitta en säker tältplats nere i en glaciärspricka. Vi sonderade botten och kontrollerade att inget skulle kunna rasa på tältet och när dimman tätnade och snön yrde var det skönt att krypa ner i sovsäcken. En god frystorkad middag och en påse svenskt godis senare somnar vi gott och väntar på att klockorna ska väcka oss.


Under natten kryper temperaturen ner till -20 och vi sover tätt tillsammans, med vattenflaskor och gas i sovsäckarna. José sover oroligt den natten och när klockan ringer 04.00 inser vi att han är för svag för att fortsätta uppåt. Vi andra tre börjar den långsamma proceduren med att laga frukost och ta på utrustning för toppförsöket. I första gryningsljuset klättrar vi upp ur vår fina spricka och tar sikte på toppen. Vi turas om att spåra, men den djupa snön tar efter fyra och en halv timme knäcken på oss. Vi inser att vi inte kommer att kunna nå toppen, och att vår trötthet kan komma att bli en säkerhetsrisk.Att vända strax under 5500 meter är ett gemensamt beslut och vi hoppas alla att vi kan komma tillbaka en dag.

 

Vi klättrade mer än 1000 höjdmeter sprickrik och stundtals brant glaciär på hög höjd och är mer än nöjda med turen och vår egen prestation. Att våga prova, att våga misslyckas och hitta lagom stora utmaningar är svårt i vår resultatkultur. Vi i Bergslandet vill bryta ny mark och upptäcka nya områden och leder, snarare än att upprepa det andra redan gjort.