Utmaningar
utvecklar oss människor och utan att misslyckas vet vi inte var vår egen gräns går. Både Piuquenes och Marmolejos topp nådde vi utan större problem. Visst, det var fysiskt jobbigt och Marmolejos glaciär krävde viss koncentration. Men de båda turerna var ingenting jämfört med Alto San Juan. På bergets västsida försökte vi klättra en led till toppen som ännu ingen klättrat, men på 5500 meter mötte vi vår överman. Ända
sedan vår glaciärutbildning på Storumans Folkhögskola har vi drömt om berget och längtat efter att spänna fast stegjärnen och börja klättringen. Vi kliver på glaciären på 4400 meters höjd och börjar snirkla fram mellan sprickor, högre och högre upp mot toppen. Hela tiden inknutna i rep ser vi den tidiga morgonen bli till dag och solen värmer våra kalla kroppar. Det är bitvis brant och vi får använding för de extra isyxorna och Christian Edelstams tips från isklätterkursen i Abisko. Det är dock en helt annan sak att klättra med tung ryggsäck på 5000 meter över havet... Sent på eftermiddagen hade vi plumsat i midjedjup snö, klättrat vertikala passager och aktat oss för sprickor i mer än tio timmar och var överlyckliga att hitta en säker tältplats nere i en glaciärspricka. Vi sonderade botten och kontrollerade att inget skulle kunna rasa på tältet och när dimman tätnade och snön yrde var det skönt att krypa ner i sovsäcken. En god frystorkad middag och en påse svenskt godis senare somnar vi gott och väntar på att klockorna ska väcka oss.
Under
natten kryper temperaturen ner till -20 och vi sover tätt tillsammans, med vattenflaskor och gas i sovsäckarna. José sover oroligt den natten och när klockan ringer 04.00 inser vi att han är för svag för att fortsätta uppåt. Vi andra tre börjar den långsamma proceduren med att laga frukost och ta på utrustning för toppförsöket. I första gryningsljuset klättrar vi upp ur vår fina spricka och tar sikte på toppen. Vi turas om att spåra, men den djupa snön tar efter fyra och en halv timme knäcken på oss. Vi inser att vi inte kommer att kunna nå toppen, och att vår trötthet kan komma att bli en säkerhetsrisk.Att vända strax under 5500 meter är ett gemensamt beslut och vi hoppas alla att vi kan komma tillbaka en dag. Vi klättrade mer än 1000 höjdmeter sprickrik och stundtals brant glaciär på hög höjd och är mer än nöjda med turen och vår egen prestation. Att våga prova, att våga misslyckas och hitta lagom stora utmaningar är svårt i vår resultatkultur. Vi i Bergslandet vill bryta ny mark och upptäcka nya områden och leder, snarare än att upprepa det andra redan gjort.