DEN CHILENSKA KLASSIKERN MARMOLEJO

Detta är ett gammalt blogginlägg från www.bergslandet.com


Chile består till 80 % av berg. Det är många att välja på, och så klart finns det vissa som anses svårare och vissa som anses lättare. Piuquenes, vårt första berg är det inte så många som känner till, för att anmarschen dit är väldigt lång. Vår andra sex tusen meters topp, Marmolejo, är däremot mer känd. José menar att man inte är en seriös bergsbestigare i Chile förrän man har klättrat Marmolejo.



Varför anses Marmolejo då vara en chilensk klassiker? José menar att det finns olika anledningar till detta. Det ligger jämfört med berg som El Plomo, och San José ganska långt bort, och kräver en hel del planering. Den har också betytt mycket för Chilensk bergsbestigarhistoria, då man suktade efter att komma upp på toppen redan under den tidiga hälften av 1900-talet. Den har också en glaciär fylld med sprickor uppe på 5000 meters höjd, som kräver erfarenhet av sprickräddning och kännedom om hur man rör sig på glaciärer. Sedan är det faktiskt så att Marmolejo är den sydligaste 6000-meters toppen i världen som kanske gör att den blir magnetisk för människor som vill ha utmaning.

José kan se paralleller mellan de svenska klassikerna Vasaloppet, Vätternrundan och Vansbrosimmet och att ha klättrat berget Marmolejo. Det är många som kommer till området i regionen San José, runt Valle de la Engorda för dagsutflykter och vanlig vandring. Att alla människor kan se och höra talas om den högsta toppen i det området kanske bidrar till att det anses vara en Chilensk klassiker.

José tycker att de är jätteintressant att höra om bergets historia, de första chilenarna Krahl, Araneda och Bachmann som besteg berget från den sydöstra sidan, gjorde det år 1943 och utan stegjärn.

Vi hade tänkt att göra ett försök och ta denna ovanliga väg upp på berget. Andra dagen kom vi upp till läger 1 på 4100 meters höjd och skulle reka hur glaciären såg ut. Vi såg att den var klättringsbar absolut, men att det antagligen hänt en del på dess formationer sen den första bestigningen för mer än femtio år sedan. Vi tog beslutet att gå ner till baslägret, och ta den normala rutten upp. Kanske kan vi komma tillbaka någon annan gång och göra ett försök när vi har ett rep till och mindre packning? På vägen ner hittade vi en gömma! En kakburk med gammal förmultnad mat, en glasflaska och en tidning från 1957. Någon hade tydligen för mycket på ryggen också för femtio år sedan!

På annandag jul, stod vi på toppen av Marmolejo. Efter toppen bestämde vi oss för att gå ner till läger två på 4300 meters höjd. Det var ett bra beslut, dels kändes det som att dåligt väder var på väg in men också för att man sover bättre och får mer aptit ju längre ner man kommer. Dagen efter tog vi oss ner till Valle de la Engorda, som betyder dalen för dem som vill gå upp i vikt. Det är en härlig känsla av att ha gått på små, stora och rullande stenar i sju dagars tid och kommer ner till grönska, klara bäckar och värme.