ISKLÄTTRING I STORA SJÖFALLETS NP

För några veckor sedan fick jag och José en förfrågan från vår glaciär- och isklättringsinstruktör Christan Edelstam. Han skulle åka till Stora Sjöfallet för att isklättra och behövde två stycken andramän. Alltså två personer som kunde klättra och säkra honom. Givetvis svarade vi ja och det är vi, så här efteråt, väldigt glada för.

Det var fyra fantastiska dagar fyllda av massor med klättring och en hel del friluftssnack! Trots att dagarna var korta hann vi klättra Greven (300 meter, 6 replängder), Grevinnan (250 meter, 5 replängder), Mjuka lavinkyssar (250 meter, 5 replängder) och en av lederna ovanför Suorvadammen. Förare hittar du här: http://kiwiclimber.se/iceclimbing/iceguide/iceguide.pdf

Vi lärde oss en hel del detaljer som snabbar upp klättringen och hur man hanterar dubbelrep. En del av informationen fick vi på isklätterkursen i Abisko, men nu fick vi omsätta den kunskapen i praktik också. Vilka isyxor, stegjärn och isskruvar? Var ska man bygga standplats? Många tips blev det under fyra dagar, men framförallt fick vi uppleva många givande klättertimmar!

Information om Stora Sjöfallets Nationalpark hittar du här: www.storasjofallet.com

Morgan

MITT BÄSTA FJÄLLJOBB

Sommaren innan jag började fjälledarlinjen sprang jag på mitt hittils bästa jobb. Jag hade gjort säsong i Gränsen på vintern, och trivdes väldigt bra uppe i Kirunafjällen. Detta jobbet trivdes jag så bra på, att det egentligen var en bonus att jag fick lön! Björkliden fjällby har Låktatjokka fjällstation i sin hotellverksamhet. Det finns arton bäddar i den mysiga stugan, och vägen dit är enbart genom att vandra dit eller med bandvagn/skidor på vintern. Vägen upp till jobbet var 8 km i terräng, bredvid sjöar, nära till glaciärer och med utsikt till antingen Torneträsk eller de norska lite spetsigare fjällen. Man vandrade dit, arbetade i fem dagar och sedan var man ledig i fem dagar. Men som sagt, jag kom ihåg att i slutet av sommaren var det mysigare att vara på jobbet än att vara ledig. Inte för att Abisko går av för hackor att bo i, men det är svårt att beskriva hur mycket energi man får av att bo på 1200 meters höjd och bara ha fjällvandrare som besökare. Jag måste säga att på grund av den gemytliga atmosfären i stugan, de härliga kollegorna, den bra organisationen och speciellt alla nöjda och positiva turister gjorde att jag blev sugen på att kanske någon gång starta något liknande i den svenska fjällvärlden.
Härligt var det att få baka bröd varje dag till alla gäster, ta nattpromenader i midnattsolen efter vi stängt restaurangen, och att få åka skidor i augusti i pumphusbacken!

Isabella

FÖRSTA SKIDHELGEN

Även om det är tolv mil från Storuman till Hemavan, är det vårt hemmafjäll. Många av våra utbildningar som alpina, telemark och lavin ligger i Tärnaby och Hemavan. Det är alltid lika mysigt att stanna på Statoil i Tärnaby precis när man kommit fram. Den bjuder inte bara på ett brett friluftssortiment utan kanske också den finaste utsikten från en mack i Sverige.

Det blev dags för åkning förra helgen. Vi begav oss tidigt lördagmorgon mot fjällen. Väl i Tärnaby ösregnade det och vi blev alla lite nedstämda. Det finns ingen skidåknings mood-killer så som när regnet kommer. Vi började fundera på att sticka till Noras stuga för att spika panel, men på vägen mellan Tärna och Hemavan, ungefär vid portbron börjar det vräka ner snö.
Jodå, i Hemavan bjöds på lössnö! I november! Tyvärr var det bara åkbart i första delen av centrumbacken där det var någorlunda lutning. I andra delen fick man i princip staka sig fram på flacken. Efter lunch var det ganska uppkört, och nu fick man fart ner för hela backen.
Säsongen är igång! Wiho!
Bilden är från vår lavinkurs i Hemavan, vi hade i februari.

Isabella

LEDARE, JOHTAJISTA & LÍDER

Fjälledare är vad vi utbildar oss till. Ledarskap är ett tema som är genomgående i alla turer vi gör med utbildningen. Alla föreläsare som kommer, har sina teorier och praktiska tips till oss. Två veckor i novembermörkret var avsatt för helt teoretisk ledarskap. I utbildningen turas vi alla om att planera de olika veckorna, bjuda in föreläsare och vara den som stoppar för fika. Min lott blev ledarskapsveckorna.

Med en grottutbildning mellan veckorna har det varit intensivt och roligt. Jag tror att alla i klassen, även om vi alla trivs bäst utomhus, har tyckt att innehållet har varit givande. Meningar som situationsanpassat ledarskap, feedback och betydande av kroppsspråk, känns välanvänt så här torsdag vecka två. En erfaren polis höll en spännande intellektuell föreläsning om kommunikation, vi har bevittnat renskiljning, övat oss på hålla föredrag, haft microteaching, diskuterat guideprofessionalism, varit och träffat Robinson-Kent angående värdskap, lärt oss göra riskanalyser inom guideföretag, haft krishantering med brandkåren samt en strövarutbildning för barn. I detta späckade schema har vi dessutom hunnit med boxning, badminton, skridskoåkning och 80-tals gympa.

Isabella

GROTTKRYPNING

Efter en veckas ledarskap i ett gammalt hederligt klassrum, tog vi de två skolbussarna och åkte iväg för en helg med grottkrypning. Vi mötte upp med våra guider redan i Storuman, som var från företaget JF Äventyr. Jörgen och Fredrik hade hållt på med "Grotting" sen 80-talet och visade oss grottkrypning ur ett ledar- och guideperspektiv.

På lördagen bar det av förbi Mo i Rana till Hammarnesgrottan. Det var spännande med trånga passager och att vi fick lära oss att orientera i de massiva grottsystemen. Fem timmar var vi under jord, och den konstanta fuktiga temperaturen på 3-5 grader var mer behaglig än den som fanns ovan jord.

Trötta i knämusklerna återvände vi till Sverige för övernattning och torkning av grottoveraller.

Nästa morgon åkte vi till Norge igen, för att åka till den aktiva Jordbrugrottan i Plurdalen. Det var en mäktig och vacker grotta där vattnet genom tidens lopp fårat spiralgångar som vi kunde krypa, klättra och gå i. Roligast var att få utforska grottan på egen hand, och välja sina egna vägar i det stora systemet. Under en trång passage där man var tvungen att ligga raklång och åla sig fram i tio meter öppnade sig plötsligt en vacker sal med högt i tak. Där fanns ett vattenfall som porlade mellan de vackra marmorväggarna. Det var mäktigt!

Isabella

VARFÖR DE 6?

Varför har vi valt Ojos del Salado och El Muerto, Juncal, Nevado Plomo, Alto San Juan, Nevado Piuquenes och Marmolejo?

Ojos del Salado är den högsta punkten i Chile och dessutom den högsta vulkanen i värden. Bara detta är tillräcklig för att ge oss en utmaning. El Muerto ligger precis brevid "El Ojos" och det kan bli bra acklimatisering för oss på 6000 meter. Att delen 2 av expeditionen heter Öken är på grund av det mest signifikativa berget "El Ojos" ligger där.

Höjd, tekniska egenskaper, transport samt logistik var de huvudsakliga faktorerna för att vi skulle välja de andra topparna. Alla dessa toppar som ligger i centrala Chile är över 6000 meter.

Juncal och Marmolejo är de mest kända topparna, och är otroligt imponerande med sina stora glaciärer. De har en klätternivå som kommer att bli en utmaning för oss, men precis rätt för vår kompetens i gruppen.

Plomo, San Juan och Piuquenes är berg som är mycket mindre klättrade. Jobbet här blir mer då det gäller logistik, vägval och anmarsh.


José S.

GREPPA ARMBRYTNING

Armbrytning är en sport som ligger mig väldigt kärt om hjärtat. Tyvärr har jag inte hunnit syssla med det lika mycket som jag hade velat de senaste åren. Jag och en tjej som heter Erika var de två första som utexaminerades från Storumans Armbrytargymnasium. Det var otroligt roligt att få plugga armbrytning på skoltid. Armbrytningen har gett mig många fina egenskaper och stärkt mig rejält både fysiskt och mentalt.

Som projektarbete på gymnasiet valde jag och Erika inte så förvånande att göra någonting om armbrytning. Vi skrev en bok - Greppa Armbrytning! Vi har nu äntligen efter några år fått andra upplagan klar. Den är skickad till tryckeriet och kommer att komma ut till försäljning inom en snart framtid. Det känns otroligt roligt!

Nu som fjälledare minskar mina armmuskler sakta (jag tränar lite annorlunda nu)i takt med att benen blir starkare, det känns okej men nog saknar jag armbrytningen en hel del. Inte bara brytandet utan alla underbara människor. Jag hoppas att hinna titta in på klubben någon kväll och stilla min armbrytarabstinens lite.

/Nora, träningsansvarig

www.storumansarmsport.se

PÅ LODRÄT IS

Hugg med isyxan rakt ovanför dig och kliv sedan upp bägge fötterna. Stegjärnens fronttaggar ger ett bra grepp i isen. Det gäller att våga lita på att yxan sitter fast, luta sig bakåt och svinga nästa yxa. Vrid inte fötterna utåt och ha fotleden i 90 grader.

Innan vi fortsätter vill jag backa bandet lite. Vi anlände till Abisko sent på onsdagskvällen förra veckan, efter en lång dag i Isabellas fullastade Volvo. Vår instruktör Christian Edelstam förklarade vägen till vår tänkta tältplats, men väl där upptäcker vi att tagit med fel bågar till det ena tältet. De var för korta och takhöjden blev därför ungefär 40 cm. Här visade vi tåga och löste uppgiften på bästa sätt - vi delade ett Keron 3 GT på fem personer.

Med Lapporten i bakgrunden och Torneträsk bakom oss, spelade närheten till vägen ingen roll. Vi klättrade i en vägskärning mellan Abisko och Björkliden. Den arktiska miljön visade upp sin snälla sida och termometern visade -5 grader. Det blåste förvisso en hel del, men det var inget som störde. De första två dagarna klättrade vi här, vilket var väldigt effektivt. Ingen anmarch, lätt att sätta upp topprep och varierande svårigehetsgrad på lederna. Den tredje och sista dagen gjorde vi en tur på fjället i Stordalen, femton kilometer öster om Abisko. Vi klättrade ett vattenfall i tre replängder - KUL!

Vi fick väldigt många bra tips under kursen och vi utvecklades snabbt. Efter tre dagar med Christian kände alla sig trygga och redo att klättra is på egen hand. Isskruvar ligger högt upp på önskelistan och direkt när vi kom tillbaka till Storuman undersökte vi vilka isfall som finns i närheten - det blir säkert mer klättring i vinter!

Morgan

FARMOR VILL OCKSÅ VARA MED

Så här dagen innan vi skall åka till Abisko för isklätterkurs, kan jag berätta att jag delegerat ut uppgiften att byta till vinterdäck på min röda volvo till Markus, så att jag kunde skriva färdigt stadgarna för vår ekonomiska förening Chile - Bergslandet.
Jag har varit i kontakt med företaget Coompanion som har hjälpt oss med det juridiska och för att vi på smidigast sätt utan så mycket skatter få in pengar och utrustning till projektet. Han var glad för att hjälpa oss, och trodde på projektet, och berättade att de till mestadels brukade hjälpa småbarns föräldrar som ville starta ett kooperativt dagis. Men nu hade han ett annat bra exempel att dra upp, för att förklara sin verksamhet!

Annars har vi fått igång spridning av projektet vilket är kul att se att så många är intresserade. Vi går och skriker till varandra hur många mer personer som gått med i vår grupp på Facebook och tänkte fira den 100:e medlemmen! Och det vill jag berätta att vi gjorde! Med buller och bång! Med en kopp te. Haha.
Skickade alltså ut inbjudningar till gruppen på Facebook, och Farmor (som för övrigt är råkool och härjar i slalombacken som Anja Pärson trots sina 78 år) tog det som en invit att följa med. Nåja någon annan gång fick det bli, sa hon! Isabella

ÄR DET VETTIGT?

Vinden piskar och molnen drar snabbt in över oss. Utsikten mot alla femtusenmeters toppar försvinner och efter några minuter är himlen mörk. Inne i tältet förebereder vi oss för morgondagen och vår fortsatta vandring mot toppen.

Vi befinner oss på San Josés västsluttning, 4300 meter över havet. Vandringen upp har varit tuff och ryggsäcken tung. Som alltid, finns min kamera med i packningen. Inför vår expedition, funderade och diskuterade vi mycket vilken kamerautrustning vi skulle ta med. När man är på tur, speciellt på hög höjd, spelar varje kilo stor roll. Mitt val föll ändå på en Nikon D300 systemkamera, ett Nikon 18-200 objektiv, ett lätt stativ, ett extra batteri och 5 minneskort. Med denna kompromiss blev totalvikten ungefär två kilo. Jag skulle gärna ha tagit med fler objektiv, då bildkvaliteten blir lite lidande med ett så stort brännviddsomfång. Objektivet var nytt för mig och jag måste säga att jag blev positivt överraskad. Som Cyberphoto skriver: "Bländar du ner till 8 så presterar objektivet riktigt bra"

Inför varje tur funderar jag på vilken utrustning jag ska ta med.

På kortare turer bär jag ofta med mig ett vidvinkelobjektiv (Tokina 12-24 bl.4), ett macroobjektiv (Tamron 90 bl2.8) och ett teleobjektiv (Sigma 100-300 bl.4). Med behov för både frilufts- och kamerautrustning, gäller det att prioritera. När det gäller kameragrejer väger god kvalité tungt. Är det vettigt att ta med systemkamera, objektiv och stativ som tillsammans väger över fem kilo och samtidigt spara vikt genom att kapa skaftet på tandborsten? För mig, som brinner för fotografering, är svaret självklart - ja, det är vettigt!

Morgan

ISKLÄTTERKURS

Nu till veckan har vi i Chilegänget mycket att se fram emot, på onsdag så beger vi oss uppåt i landet. Vi har siktet inställt på Abisko där vi skall tillbringa fyra dagar. Fyra dagar fulla av isklättring ska det bli, vi ska nämligen gå kurs.

Känns enormt spännande och lärorikt. Ska bli roligt att få bygga vidare på alla kunskaper vi redan har. Under året har vi hunnit med lite isklättring på Oxtindrarna under våran glaciär utbildning. Hela gänget tycker att det är väldigt roligt så att hinna isklättra tillsammans en gång till innan jullovet känns bra.

Nu ska jag bege mig ut i garaget och vässa isyxan och plocka fram storskorna!

/ Nora Träningsansvarig