FINNMARKSLOPPET

Det är trettio grader kallt, mitt i natten. Jag står i en liten by i Nordnorge och väntar på att min hundförare skall komma in till checkpointen. Under några dagar skall han köra 1000 km med hundarna i Norges norra vildmark. Finnmarksloppet är en otrolig tävling och man kan inte annat än beundra deltagarna.

Jag själv är trött, för det har inte blivit så mycket sömn varken för mig eller min hundförare. Efter att den andra handlern från Tyskland kört av vägen med vår bil och släp, blev det kaos. Saker fattas, släpet gick sönder (men vi tog oss runt med det efter lite lagning) och vi fick köra omkring i en hyrbil som bara kanske skulle kunna ta sig uppför alla backar. Han valde också att hastigt åka hem, så jag fick söka efter en ny chaufför. Jag fick tag i en engelsk funktionär, Terry. Utan honom hade jag nog inte kunnat fullfölja mitt jobb som handler under detta års lopp.

Mitt jobb är att på checkpointsen se till så att min hundförare får mat, sömn och andra saker. Jag skall även ta hand om hundarna som inte längre är med och tävlar. Allt är riktigt roligt och jag lär mig mycket om att tävla. Jag får också träffa en massa trevligt folk. Att sedan befinna sig upp i vackra Nordnorge är inte heller fy skam.

Finnmarksloppet började lördagen den 13 mars, och den första föraren i 1000 km-klassen nådde mållinjen 5 dagar 8 timmar och 58 minuter senare. Han heter Ralph Johannessen och gjorde ett fantastiskt lopp. Kenneth Gjemmestad som jag var handler för tog hem en 15:e plats, vilket är riktigt bra. Allt slit var väl värt när Kenneth korsade mållinjen! Det var otroligt kul att få vara en del av hela äventyret.

Eftersom kameran försvann i all tumult är bilderna från förra året.

Kolla in hemsidan: www.finnmarkslopet.no

Kenneths företag: www.dogsledding-adventures.com/

SOL, SVETT & SJUKT SKÖN SNÖ

I stora djupa svängar susar jag ner för Spanstinds sluttningar. Snön är kall och lätt och yr kring mina skidor. Solen skiner och Anders, guiden, möter mig med ett stort leende och utrycker - "Det här gjorde ju inte alls ont!"


Det kom att blir ett återkommande uttryck under veckan. Vår grupp lyckades pricka in en vecka med galet bra väder och mycket snö. I sju dagar har vi utforskat fjällen i Abisko/Riksgränsen-området, tillsammans med sex gäster. Jag är här på Abisko Turiststation för fyra veckors praktik. Vi har haft strålande väder och mer lössnö än vi hade vågats hoppas på. Snön låg djup på Vássecohkka, Loktacohkka och på Geargecorrus östsluttning. Det är olikt Sverige att det är vindstilla och ligger mjuk snö även på toppen. Normalt får man oftast räkna med vindpinad kartongsnö, som brister och bär om vartannat.

Den stora finalen, veckans höjdpunkt var den fina toppen Spanstind, 1456 m ö.h. En tur med tydlig alpin prägel och med spännande åkning i kall pudersnö. Toppen har formen av en pyramid, eller "en gammal festis-Tetra" och snöfältet är tillräckligt för stora härliga telemarksvängar och vi åtta behöver inte korsa varandras spår.

Sol, svett och sjukt skön snö. Förresten, försök att säga det snabbt utan att tungan fastnar i halsen!

KLÄTTERSERVICE

Jag hade funderat på att inte ha praktik under min utbildning, eftersom jag använder hela praktik-perioderna för att jobba med projektet. Men skolan slutar snart och det dags att fixa sommarjobb och eventuellt framtidsjobb och praktiken är en bra chans att få det.

Vilken typ av praktik skulle passa mig, som är en klätterintreserad (med ingenjörsbakgrund) som bor i Stockholm och vill ha en praktik som skulle vara en utmaning? . Två ord kom till mitt huvud: Rope Access. Rope Access är auktoriserade reptekniker för att nå platser som är svårt eller omöjligt på andra sätt.

Då kontaktade jag David Norell från Klätterservices AB för att fråga om möjligheten av att praktisera hos dem. De använder Rope Access-tekniken för att jobba med inspektion, montage och underhåll bl.a. Efter några dagar svarade de ja och förra måndagen träffade jag Robert och Daniel för att börja min praktik.


Just nu jobbar de med installation av 3G-antenner. Dagen börjar med en fika, för att sedan fortsätta med riggning, det betyder att knyta fast repen på olika starka och säkra punkter som ligger på toppen av ett 30 meters vattentorn. Varje person har 2 oberoende rep, på ett rep (arbetsrep) hänger de med nån typ av descender-ascender(ID) och det andra repet fungerar som en backup med en autoblocksystem (Shunt). Det blir 4 rep, plus ett till för hissa upp material. De är riktiga noga med all utrustning och alla verktyg som behövs för montera antennerna. Allt är kopplat till sina helkropsselar så om de tappar någonting kommer det aldrig till marken för säkerhets- och effektivitetens skull

De kollar försiktigt alla kanter och använder repskydd om det behövs. Karbinerna är stängda, alla ankarpunkter dubbelkollade, sele check, radio funkar, utrustning check, vatten är viktig också! Efter detta checkning är det dags att rapellera ner där de de gamla antennerna sitter. Det tar nästan 2 timmar att bli klar med uppgiften. Strax firar de ner till marken och Robert ringer till någon och säger att de kan sätta på antennen igen. Det funkar, säger de. Så är första antennen klart och nu blir det tid för fika igen för sedan riva rep och rigga igen för nästa antenn. Tyvärr kan jag inte hänga i rep därför att man behöver en auktorisation från en SPRAT eller IRATA-kurs för att börja jobba med Rope Access, men jag hjälper till så mycket jag kan och lär mig av dem och innan dagen slutar finns det tid för att öva med utrustning också.

Efter en vecka praktik kan jag säga att jag äntligen har hittat ett jobb som jag kan njuta av, använda mina andra utbildningar och ha det roligt samtidigt.

Mer information om Rope Access på www.sprat.org/

ENGELBERG MED GUIDE

Jag befinner mig i Engelberg, och åker skidor och gör praktik. Jag fick följa med en schweizisk bergsguide en solig dag tillsammans med åtta svenskar från företaget ActiveSki.


Jag gick upp extra tidigt för att ta omvägen och mötas vid Engelbergs guide kontor nere vid bahnhof. Där väntade sju stycken ivriga svenskar. Han tog alla i hand och presenterade sig som Ursi. Han kollade redan nere på bahnhof så att alla hade tranceivers på sig.

När vi utbildar oss på fjälledarlinjen pratar vi mycket om ledarskap och om hur viktigt det är att vara proffisionell. Speciellt på utsatta och farliga branta ställen där olyckor lätt kan hända. Jag var som sagt riktigt spänd inte bara på skidåkningen men också hur han skötte vägvalet, hur han betedde sig mot gästerna osv.

Det skulle visa sig att det går att vara riktigt fåordig och ändå leverera! Han började med att säga: -No one go before me, OK?!

Vi tog oss upp längst upp på Titlis och skulle åka Galtiberg. Det var ett åk jag skrivit om tidigare. Denna gången tog vi ett litet djärvare vägval och åkte längs bergsväggen, skiers left.

Efter åket som tog två timmar för gruppen, begav vi oss till Steinberg, glaciäråket som finns precis under den sista kabinbanan upp på toppen. Vid det här laget hade fyra hoppat av i gruppen och vi var fyra kvar. Det skulle visa sig att ytterligare en skulle hoppa av när vi återigen begav oss upp till toppen.

Guiden, som sagt var väldigt fåordig, gjorde det klassiska uttröttnings tricket. Han åkte före en bit, samlade ihop gruppen och körde direkt när sista man kommit ner. När det var dags för sista åket ner till byn, Laub, hade resterande gäster gett upp och ville ta en öl i solen istället.

Då tog Ursi också sig en bira och var säkert nöjd med dagen då alla gäster gett upp! Jag åkte och hoppade i Ängelsalp och tackade Ursi för att jag fått vara med! Ps. Jag var inte trött!

HUR VILDMARK KAN EN MÄSSA EGENTLIGEN BLI ?

Årets Vildmarksmässa samsades med Svenska Flugfiskemässan och båtmässan Allt för Sjön. Detta resulterade i att det var mycket folk, med vitt skilda intressen, som möttes i mässhallarna i Älvsjö. Men ärligt talat: Hur vildmark blir det med skinande båtar i hallen bredvid?

"Målet med Vildmarksmässan och Svenska Flugfiskemässan är att besökarna ska få kunskap och inspireras till ett aktivt friluftsliv." Detta tror jag lyckades till stor del. Besökare, vars främsta intresse är flådiga båtar, får möjlighet att se ett annat sätt att färdas i naturen. Besökare, som främst är intresserad av klättring, kanske hittar ett nytt intresse bland fiskespön och allehanda flugor.

För vår del var det en lyckad mässa. I fyra dagar stod jag och José i Fjälledarnas monter och pratade med folk. Nätverksbygge är viktigt, både för framtida projektande och jobb. Vi höll även tre föredrag, där vi berättade om vårt projekt. Det var roligt att prata med intresserat folk och vi fick många frågor efteråt. Mässan hade totalt 66 600 besökare under fyra dagar!

På lördagen delades priserna Årets Äventyrare 2009 och Årets Äventyr 2010 ut. Tyvärr gick priset inte till oss, men vi vill passa på att gratulera vinnarna och önska dem lycka till! http://www.aretsaventyrare.se/Vinnarna.html

Hur vildmark blir det med skinande båtar i hallen bredvid? Vad tycker du?

PUDER OCH PRAKTIK

Det nalkades praktikperiod på utbildningen och jag ville åka skidor på stora berg, så jag begav mig söderut till Schweiz!


Erik på Active Ski, eller Guide-Erik som han kallas av de flesta svenskar här i byn, sa till mig när jag anlände på söndag förmiddag:

–Skynda dig upp, ta på tranceivern och dina fetaste skidor för det har kommit en halvmeter snö inatt!

Jag fick snabbt sticka hem för att byta skidor och hämta tranceievern. Det var bara att tuta och köra! Jag fick hänga på Guide-Erik och de andra säsongarna direkt ut på lilla, stora och mellan Zursli. Sedan fick vi en tur vid Stand och på Steinberg. Det tog aldrig slut! Det var långa åk, och jag insåg vid tre tiden på eftermiddagen att min tre timmars sömn på en bänk på flygplatsen i Zürich hade tagit ut sin rätt, och att mina ben var minst sagt lite möra.

Sedan har det bara fortsatt, åkningen är lättillgänglig och man får grymt mycket fallhöjdsmeter i systemet varje dag om man så vill.

Bästa åket hittills har definitivt varit Galtiberg, ett åk med 2000 i fallhöjdsmeter. Först kör man över en glaciär, sen kör man på stora öppna fält mellan vackra ståtliga bergsväggar för att sedan åka ner i ”graven” för lite fostrande puckelpist. Allt avslutas med några velodrom skogssvängar ut på åkern. Där tar man bussen tillbaka till byn. Svettigt, adrenalin och vackert!

VILDMARKSMÄSSAN NÄSTA

Vildmarksmässan i Älvsjö, Stockholm är Sveriges största mässa för friluftsliv och äventyr. Vi fjälledare från Storuman kommer att ha en egen monter för att göra reklam för skolan och förhoppningsvis värva elever till utbildningen. Vi kommer att visa bilder, ha smakprovning av torkat kött och frukt och anordna en tävling med fina priser. För två år sedan vann fjälledarlinjen pris för sin monter. Vi hoppas kunna upprepa den bragden.

Vi i Chile – Bergslandet ska hålla tre föredrag och övrig tid kommer vi att finnas i montern. Tider för föredragen är:

Torsdag, kl.14.30-15.15
Fredag, kl.16.30-17.15
Lördag, kl.12.30-13.15

I samband med mässan kommer vi att marknadsföra kampanjen FUERZA CHILE! Vi vill uppmärksamma den fruktansvärda jordbävningen som drabbade Chile förra veckan.

Varmt välkomna!

FINNMARKSLOPPET NÄSTA

Nu är det mycket att göra, starten närmar sig med stormsteg. Om några dagar är det avfärd och siktet är inställt på Alta, ett underbart litet ställe i nordnorge. Det är här tävlingen börjar - Finnmarksloppet.


Finnmarksloppet är världens nordligaste hundspannstävling och man tävlar i antingen 500km klassen eller 1000km klassen. I år så firas Finnmarksloppet 30 års jubileum, så det känns extra kul att få vara en del av tävlingen i år.

Jag ska även detta året följa med som handler (hjälpreda) till en hundförare, han ska tävla i 1000km klassen. Starten går på lördag nästa vecka från Alta centrum. Så denna veckan finns det en hel del arbete att göra. Hundsockar skall packas, kött sågas, depåsäckar packas, torrfoder vägas och så ska man se till att hundarna är i så bra form som de kan. Långa men underbara dagar blir det.

Jag måste säga att det här med hundar verkligen är något jag brinner för och jag är riktigt taggad inför loppet, trots att jag inte skall tävla själv. Jag drömmer om hundmat, tänker och luktar hundmat. Loppet upptar nästan all min tankeverksamhet och det är skitkul. Jag lär mig otroligt mycket om hur det är inför och under hundspannstävlingar. Får se om jag står på startlinjen en dag, man vet aldrig. Men det kommer då inte bli än på några år.