Jag befinner mig i Engelberg, och åker skidor och gör praktik. Jag fick följa med en schweizisk bergsguide en solig dag tillsammans med åtta svenskar från företaget ActiveSki. När vi utbildar oss på fjälledarlinjen pratar vi mycket om ledarskap och om hur viktigt det är att vara proffisionell. Speciellt på utsatta och farliga branta ställen där olyckor lätt kan hända. Jag var som sagt riktigt spänd inte bara på skidåkningen men också hur han skötte vägvalet, hur han betedde sig mot gästerna osv.
Det skulle visa sig att det går att vara riktigt fåordig och ändå leverera! Han började med att säga: -No one go before me, OK?!
Vi tog oss upp längst upp på Titlis och skulle åka Galtiberg. Det var ett åk jag skrivit om tidigare. Denna gången tog vi ett litet djärvare vägval och åkte längs bergsväggen, skiers left.
Efter åket som tog två timmar för gruppen, begav vi oss till Steinberg, glaciäråket som finns precis under den sista kabinbanan upp på toppen. Vid det här laget hade fyra hoppat av i gruppen och vi var fyra kvar. Det skulle visa sig att ytterligare en skulle hoppa av när vi återigen begav oss upp till toppen.
Guiden, som sagt var väldigt fåordig, gjorde det klassiska uttröttnings tricket. Han åkte före en bit, samlade ihop gruppen och körde direkt när sista man kommit ner. När det var dags för sista åket ner till byn, Laub, hade resterande gäster gett upp och ville ta en öl i solen istället.
Då tog Ursi också sig en bira och var säkert nöjd med dagen då alla gäster gett upp! Jag åkte och hoppade i Ängelsalp och tackade Ursi för att jag fått vara med! Ps. Jag var inte trött!