DEN CHILENSKA KLASSIKERN MARMOLEJO

Detta är ett gammalt blogginlägg från www.bergslandet.com


Chile består till 80 % av berg. Det är många att välja på, och så klart finns det vissa som anses svårare och vissa som anses lättare. Piuquenes, vårt första berg är det inte så många som känner till, för att anmarschen dit är väldigt lång. Vår andra sex tusen meters topp, Marmolejo, är däremot mer känd. José menar att man inte är en seriös bergsbestigare i Chile förrän man har klättrat Marmolejo.



Varför anses Marmolejo då vara en chilensk klassiker? José menar att det finns olika anledningar till detta. Det ligger jämfört med berg som El Plomo, och San José ganska långt bort, och kräver en hel del planering. Den har också betytt mycket för Chilensk bergsbestigarhistoria, då man suktade efter att komma upp på toppen redan under den tidiga hälften av 1900-talet. Den har också en glaciär fylld med sprickor uppe på 5000 meters höjd, som kräver erfarenhet av sprickräddning och kännedom om hur man rör sig på glaciärer. Sedan är det faktiskt så att Marmolejo är den sydligaste 6000-meters toppen i världen som kanske gör att den blir magnetisk för människor som vill ha utmaning.

José kan se paralleller mellan de svenska klassikerna Vasaloppet, Vätternrundan och Vansbrosimmet och att ha klättrat berget Marmolejo. Det är många som kommer till området i regionen San José, runt Valle de la Engorda för dagsutflykter och vanlig vandring. Att alla människor kan se och höra talas om den högsta toppen i det området kanske bidrar till att det anses vara en Chilensk klassiker.

José tycker att de är jätteintressant att höra om bergets historia, de första chilenarna Krahl, Araneda och Bachmann som besteg berget från den sydöstra sidan, gjorde det år 1943 och utan stegjärn.

Vi hade tänkt att göra ett försök och ta denna ovanliga väg upp på berget. Andra dagen kom vi upp till läger 1 på 4100 meters höjd och skulle reka hur glaciären såg ut. Vi såg att den var klättringsbar absolut, men att det antagligen hänt en del på dess formationer sen den första bestigningen för mer än femtio år sedan. Vi tog beslutet att gå ner till baslägret, och ta den normala rutten upp. Kanske kan vi komma tillbaka någon annan gång och göra ett försök när vi har ett rep till och mindre packning? På vägen ner hittade vi en gömma! En kakburk med gammal förmultnad mat, en glasflaska och en tidning från 1957. Någon hade tydligen för mycket på ryggen också för femtio år sedan!

På annandag jul, stod vi på toppen av Marmolejo. Efter toppen bestämde vi oss för att gå ner till läger två på 4300 meters höjd. Det var ett bra beslut, dels kändes det som att dåligt väder var på väg in men också för att man sover bättre och får mer aptit ju längre ner man kommer. Dagen efter tog vi oss ner till Valle de la Engorda, som betyder dalen för dem som vill gå upp i vikt. Det är en härlig känsla av att ha gått på små, stora och rullande stenar i sju dagars tid och kommer ner till grönska, klara bäckar och värme.

TUFF UPPLADDNING

Detta är ett gammalt blogginlägg från www.bergslandet.com

Vi i Bergslandet förbereder oss för Marmolejo och laddar upp med näringsriktig mat i vår pool. Såklart simmade vi några längder efteråt! 

Imorgon bitti åker vi österut igen och blir på berget i åtta dagar. Vi ses och hörs!

FÖRSTA 6000-METERSTOPPEN

Detta är ett gammalt blogginlägg från www.bergslandet.com


"Äntligen har vi kommit undan vinden och ligger säkra i vårt tält. Visst, det är en bisarr känsla att bara ha en tunn tältduk mellan oss och den rykande stormen utanför. Vi vet att den chilienska sommaren kan vara bister och här på nära 5000 meters höjd är det inte ovanligt med snö, hagel och blixtrande åskväder."

 

Vi sover oroligt den natten. Vågar inte använda öronpropparna, vi vill vakna om tältlinorna skulle gå av, eller om stormen skulle förvärras och vi tvingas söka skydd längre ner i dalen. Det har blåst kraftigt i två dagar, men för att ha chans att nå Piuquenes topp har vi ändå flyttat upp vårt läger till 4900 meter och förberett oss på att vänta. Vi hoppas att vädret ska förbättras. 

Klockan sex på morgonen tvingas Nora ut för sina morgonbestyr och rapporterar att det fortfarande blåser och vi sover oroligt vidare. Det skulle inte bli något toppförsök idag. Några timmar senare, när vinden inte längre leker tafatt med tältduken och solen utanför faktiskt värmer lagar vi frukost och håller morgonmöte. Vi har fortfarande en dag tillgodo och via sattellit får vi veta att det vackra förmiddagsvädret kommer att hålla i sig. Under dagen packar vi ryggsäckana, äter och dricker så mycket vi kan och redan vid 21.00-tiden sover vi – tätt packade som sillar i vårt tremannatält.

Trots att jag ordnade gårdagens lottning är det jag som sitter och smälter snö klockan 04.30 morgonen efter. Vet faktiskt inte hur det gick till – det borde varit jag som låg kvar i sovsäcken och snarkade. Inte för att jag försökte fuska, men…  Nåja, termosar fylls med kokande vatten och när blåbärssoppan är färdig kryper de andra ur sina sovsäckar och vi gör oss redo för toppattacken. Solen är på väg upp i öster och det ser ut att bli en fin dag.

Precis som de tidigare dagarna tar vi oss mest  fram bland accareo.

Direkt översatt skulle jag gissa att det betyder något i stil med  ”underlag av oändligt många lösa stenar i olika storlekar, som inte på något vis passar tillsammans och alltför ofta rör sig under fötterna”. Ofta är det brant och vi tar oss sakta men säkert uppåt. Efter åtta timmar i strålande sol har vi averkat 1100 höjdmeter och står äntligen på toppen av vårt första delmål – Piuquenes 6019 meter höga topp.

Glädjen är total, vi befinner oss i ett rus och känslan av att alla fyra står på toppen tillsammans är häftig. Våra drömmars första berg höll på blåsa bort, men vädret spelade på vårt lag och förbättrades i sista stund!              

                  

Acklimatiseringstur på Plomo

Detta är ett gammalt blogginlägg från www.bergslandet.com

När vi klev av flygplanet, kändes det onödigt att ha stuvat ner dunjackorna och ullkläder i massor. Det var riktig govärme i den chilenska sommaren, och det kändes som att komma på solsemester! Efter några dagars installerande i Santiago, och en tripp till Josés familj i Talca där vi alla måste ha gått upp runt två kilo av all god mat, stack vi ut på vår första tur i bergen.

Vi klev av taxin i skidorten La Parva, som ligger på 2800 meters höjd. Man blev riktigt sugen på att komma hit på sommaren och åka skidor, och blev också sugen på att testa på downhillcyklingen som verkade grym! Första dagen var upp och ner genom dalar, och i och med att det var söndag träffade vi många på vägen som hade gjort en helgtur runt i krokarna. Efter några hundra höjdmeter upp och ner började Nora må illa och José bli vresig. Jävla Plomo, som berget heter och José konstaterade att här på detta berget mår de flesta dåligt av höjden. Det var Josés tredje gång på Plomo, och han tyckte det skulle fungera bra som acklimatseringstur inför våra andra betydligt tuffare och längre turer.

Jag kände mig stark hela första dagen, men då när vi skulle sätta upp tältet på vårt första läger BAMM kände jag hur mitt illamående kom direkt. Morgan lagade en god middag med chilensk longaniza och han var den enda som hade aptit. När jag skulle upp och kissa på natten, ville jag kolla på den fina stjärnhimlen men slogs av blixtrande huvudvärk och fick ta mig på hjässan och förundras av den södra hemisfären någon annan gång. Ja, vi har ju en sisådär sextio tältnätter till i de chilenska bergen..

På måndagen lämnade vi lägret, och stegjärnade upp på fyratusen meters höjd. Vi chillade i solen en timme, och begav oss ner igen till vårt läger. Nästa dag vandrade vi stigen upp till 4100 meters höjd, och det blev succsesivt jobbigare att gå med packningen upp för de kringliga krokiga stigarna. Dagen efter drog vi upp till 4600 meter för att acklimatisera oss, och sedan ner till lägret igen och äta god mat. Nu hade aptiten kommit tillbaka, skönt! På torsdagen blåste det en hel del och vi fick väl användning av ullkläderna och dunjackorna som kändes malplacé på flygplatsen. Vi bestämde oss för att sova i vindskyddet Agostini på 4600 meter sista natten. Det blev en riktigt fin kväll den tredje december uppe i höglägret på berget Plomo. Solnedgången var priceless, och la ett skimmrande guldigt ljus över oss. Vi åt tio portioner ravioli, och jag somnade in första gången på hög höjd.