Detta är ett gammalt blogginlägg från www.bergslandet.com
När vi klev av flygplanet, kändes det onödigt att ha stuvat ner dunjackorna och ullkläder i massor. Det var riktig govärme i den chilenska sommaren, och det kändes som att komma på solsemester! Efter några dagars installerande i Santiago, och en tripp till Josés familj i Talca där vi alla måste ha gått upp runt två kilo av all god mat, stack vi ut på vår första tur i bergen.
Vi klev av taxin i skidorten La Parva, som ligger på 2800 meters höjd. Man blev riktigt sugen på att komma hit på sommaren och åka skidor, och blev också sugen på att testa på downhillcyklingen som verkade grym! Första dagen var upp och ner genom dalar, och i och med att det var söndag träffade vi många på vägen som hade gjort en helgtur runt i krokarna. Efter några hundra höjdmeter upp och ner började Nora må illa och José bli vresig. Jävla Plomo, som berget heter och José konstaterade att här på detta berget mår de flesta dåligt av höjden. Det var Josés tredje gång på Plomo, och han tyckte det skulle fungera bra som acklimatseringstur inför våra andra betydligt tuffare och längre turer.
Jag kände mig stark hela första dagen, men då när vi skulle sätta upp tältet på vårt första läger BAMM kände jag hur mitt illamående kom direkt. Morgan lagade en god middag med chilensk longaniza och han var den enda som hade aptit. När jag skulle upp och kissa på natten, ville jag kolla på den fina stjärnhimlen men slogs av blixtrande huvudvärk och fick ta mig på hjässan och förundras av den södra hemisfären någon annan gång. Ja, vi har ju en sisådär sextio tältnätter till i de chilenska bergen..
På måndagen lämnade vi lägret, och stegjärnade upp på fyratusen meters höjd. Vi chillade i solen en timme, och begav oss ner igen till vårt läger. Nästa dag vandrade vi stigen upp till 4100 meters höjd, och det blev succsesivt jobbigare att gå med packningen upp för de kringliga krokiga stigarna. Dagen efter drog vi upp till 4600 meter för att acklimatisera oss, och sedan ner till lägret igen och äta god mat. Nu hade aptiten kommit tillbaka, skönt! På torsdagen blåste det en hel del och vi fick väl användning av ullkläderna och dunjackorna som kändes malplacé på flygplatsen. Vi bestämde oss för att sova i vindskyddet Agostini på 4600 meter sista natten. Det blev en riktigt fin kväll den tredje december uppe i höglägret på berget Plomo. Solnedgången var priceless, och la ett skimmrande guldigt ljus över oss. Vi åt tio portioner ravioli, och jag somnade in första gången på hög höjd.