Detta är ett gammalt blogginlägg från www.bergslandet.com
"Äntligen har vi kommit undan vinden och ligger säkra i vårt tält. Visst, det är en bisarr känsla att bara ha en tunn tältduk mellan oss och den rykande stormen utanför. Vi vet att den chilienska sommaren kan vara bister och här på nära 5000 meters höjd är det inte ovanligt med snö, hagel och blixtrande åskväder."
"Äntligen har vi kommit undan vinden och ligger säkra i vårt tält. Visst, det är en bisarr känsla att bara ha en tunn tältduk mellan oss och den rykande stormen utanför. Vi vet att den chilienska sommaren kan vara bister och här på nära 5000 meters höjd är det inte ovanligt med snö, hagel och blixtrande åskväder."
Vi sover oroligt den natten. Vågar inte använda öronpropparna, vi vill vakna om tältlinorna skulle gå av, eller om stormen skulle förvärras och vi tvingas söka skydd längre ner i dalen. Det har blåst kraftigt i två dagar, men för att ha chans att nå Piuquenes topp har vi ändå flyttat upp vårt läger till 4900 meter och förberett oss på att vänta. Vi hoppas att vädret ska förbättras. 
Klockan sex på morgonen tvingas Nora ut för sina morgonbestyr och rapporterar att det fortfarande blåser och vi sover oroligt vidare. Det skulle inte bli något toppförsök idag. Några timmar senare, när vinden inte längre leker tafatt med tältduken och solen utanför faktiskt värmer lagar vi frukost och håller morgonmöte. Vi har fortfarande en dag tillgodo och via sattellit får vi veta att det vackra förmiddagsvädret kommer att hålla i sig. Under dagen packar vi ryggsäckana, äter och dricker så mycket vi kan och redan vid 21.00-tiden sover vi – tätt packade som sillar i vårt tremannatält. Trots att jag ordnade gårdagens lottning är det jag som sitter och smälter snö klockan 04.30 morgonen efter. Vet faktiskt inte hur det gick till – det borde varit jag som låg kvar i sovsäcken och snarkade. Inte för att jag försökte fuska, men… Nåja, termosar fylls med kokande vatten och när blåbärssoppan är färdig kryper de andra ur sina sovsäckar och vi gör oss redo för toppattacken. Solen är på väg upp i öster och det ser ut att bli en fin dag.
Direkt översatt skulle jag gissa att det betyder något i stil med ”underlag av oändligt många lösa stenar i olika storlekar, som inte på något vis passar tillsammans och alltför ofta rör sig under fötterna”. Ofta är det brant och vi tar oss sakta men säkert uppåt. Efter åtta timmar i strålande sol har vi averkat 1100 höjdmeter och står äntligen på toppen av vårt första delmål – Piuquenes 6019 meter höga topp.
Glädjen är total, vi befinner oss i ett rus och känslan av att alla fyra står på toppen tillsammans är häftig. Våra drömmars första berg höll på blåsa bort, men vädret spelade på vårt lag och förbättrades i sista stund!
