PACKA PAPPAS KAPPSÄCK, DEL 1: ÄTA

Detta är ett gammalt blogginlägg från www.bergslandet.com


Vi börjar nu en miniserie om den packning vi burit med oss på bergen. För vissa är detta helt ointressant, medan andra säkert kan få en del tips. Vi har delat in vår packning i fyra delar: Äta, Vandra, Sova och Klättra. I denna stund inser jag att de fyra orden också är den enkla vardagen bland bergen, det varierar inte mycket mer än så…

För många människor är mat och hög höjd en dålig kombination. Man tappar aptit och många snöar in på en viss sorts mat, en smak eller en konstistens. De flesta föredrar sött framför salt och för mig är det godis som smakar allra bäst. Hurvida detta hör samman med kroppens oförmåga att hantera protein på hög höjd, eller om det har med den fysiska påfrestningen att göra, vet jag inte. 

Jag börjar dagarna med en stor portion fruktsoppa med müsli eller flingor. Cheerios är min favorit, då de inte mjuknar så snabbt i den varma soppan. Ofta delar jag både kastrull och sked med Nora, då vi har samma matvanor. Det är viktigt att fylla på med mycket vätska inför dagen och när vi smält ytterligare en liter på köket fyller vi på våra vattenflaskor.  

Under dagen varierar matvanorna, beroende på terräng (finns det vatten? är det säkert att stanna här?), tid (har vi tid att sitta en stund), temperatur (fryser vi för mycket om vi stannar?), men oftast tar vi en frystorkad lunch med en ordentlig paus. Mellan målen äter vi olika typer av snacks och energidryck (Chilensk pulversaft) och det händer att vi tvingas strunta i lunchen och äta godis istället. Ibland finns det helt enkelt inget vatten och vi behöver fortsätta framåt. 

Middag intas i tältet och oftast har jag en energikaka, eller godis kvar till efterrätt. Dagens andra frystorkade smakar lika gott som den första! Det ska sägas att frystorkat inte passar allas smaklökar, men för mig var (nästan) varje mål en fröjd! Vi har haft pulsklockor som loggat vår kaloriförbrukning och ofta ligger vi rejält på minus. Det är helt enkelt för tungt att bära så mycket mat och dessutom gör höjden det svårt att äta stora mängder.        

Ur pappas kappsäck:

MSR Reactor

MER vattenflaskor 0,5l, Nalgene

Skedar från Rosti, Optimus, Sea to Summit, Light my Fire   

Mat från Blå Band, REAL och Travel Lunch

DUMHET ELLER MOD?

Detta är ett gammalt blogginlägg från www.bergslandet.com


Jag  vet inte om jag var dum eller modig då jag för ett och ett halvt år sedan bestämde mig för att följa med till Chile. Att jag då bara hållit på med klättring och glaciäraktiviteter i ett år och aldrig varit högre än Sveriges högsta topp var lite skrämmande men även utmanande. Målet vi satte  upp var ganska högt, i alla fall för mig.  6 toppar över 6000, jag hoppades att bra gener och min tjurskalle skulle fixa det.

Nu har jag  stått på 4 st av dem,  varav en är Chiles högsta punkt och världens högsta vulkan Ojos Del Salado, 6892 möh. El Muerto besteg vi också här i dagarna, stax under 6500 möh. Det gick alltså, så dumhet var det inte. Men resan har varit lång. Vi har nött räddning, rephantering, gjort en massa turer, planerat, diskuterat och gått upp och ner på bergen här i Chile under tre månaders  tid. Varje dag under  1,5 år har vi jobbat med detta projektet, fysiskt & psykiskt. Mejl, träning, planering, träning och ännu mer träning.

Innan vi åkte minns jag att det var någon i grupppen som sa till mig, - Nora du inser väl att  vi kanske inte kommer att klara alla toppar. Nä, tanken hade faktiskt inte slagit mig. Jag hade varit så otroligt fokuserad på att vi skulle upp på 6 över 6000. Såhär i efterhand var det bra att jag fick den kommentaren, och båda gångerna vi vänt innan toppen har det känts som rätt beslut.   

Väl i Chile började vi med en acklimatiseringstur till Plomo, ett berg på ca 5400m. Här skulle vi bara ta det lugnt och acklimatisera oss, så en natt på 4600 blev det men ingen topp. Under denna tur var jag minst sagt orolig, redan på 3500 m var jag skitdålig, på 4000 ännu sämre. Jag förstod att om det skulle fortsätta såhär skulle det bli det tufft att nå toppar över 6000, men acklimatiseringen funkade bra och berg efter berg har vi blivit mer och mer anpassade för hög höjd. Jag känner otrolig skillnad mellan den första 6000-meterstoppen och den sista. Jag tror dock aldrig jag varit så trött i benen som på sista berget. Men i takt med att mjölksyran blir värre och värre, blir höjdmetrarna till toppen färre och färre, så det handlar om att bara bestämma sig.

Vilken resa det varit, tack alla sponsorer och alla som följt och stöttat oss!

Nu ska vi bara vila och turista de sista dagarna vi har kvar i Chile, bergen lämnar vi för denna gång!

/ Nora