Detta är ett gammalt blogginlägg från www.bergslandet.com
Jag vet inte om jag var dum eller modig då jag för ett och ett halvt år sedan bestämde mig för att följa med till Chile. Att jag då bara hållit på med klättring och glaciäraktiviteter i ett år och aldrig varit högre än Sveriges högsta topp var lite skrämmande men även utmanande. Målet vi satte upp var ganska högt, i alla fall för mig. 6 toppar över 6000, jag hoppades att bra gener och min tjurskalle skulle fixa det.
Jag vet inte om jag var dum eller modig då jag för ett och ett halvt år sedan bestämde mig för att följa med till Chile. Att jag då bara hållit på med klättring och glaciäraktiviteter i ett år och aldrig varit högre än Sveriges högsta topp var lite skrämmande men även utmanande. Målet vi satte upp var ganska högt, i alla fall för mig. 6 toppar över 6000, jag hoppades att bra gener och min tjurskalle skulle fixa det.
Nu har jag stått på 4 st av dem, varav en är Chiles högsta punkt och världens högsta vulkan Ojos Del Salado, 6892 möh. El Muerto besteg vi också här i dagarna, stax under 6500 möh. Det gick alltså, så dumhet var det inte. Men resan har varit lång. Vi har nött räddning, rephantering, gjort en massa turer, planerat, diskuterat och gått upp och ner på bergen här i Chile under tre månaders tid. Varje dag under 1,5 år har vi jobbat med detta projektet, fysiskt & psykiskt. Mejl, träning, planering, träning och ännu mer träning.
Innan vi åkte minns jag att det var någon i grupppen som sa till mig, - Nora du inser väl att vi kanske inte kommer att klara alla toppar. Nä, tanken hade faktiskt inte slagit mig. Jag hade varit så otroligt fokuserad på att vi skulle upp på 6 över 6000. Såhär i efterhand var det bra att jag fick den kommentaren, och båda gångerna vi vänt innan toppen har det känts som rätt beslut. Väl i Chile började vi med en acklimatiseringstur till Plomo, ett berg på ca 5400m. Här skulle vi bara ta det lugnt och acklimatisera oss, så en natt på 4600 blev det men ingen topp. Under denna tur var jag minst sagt orolig, redan på 3500 m var jag skitdålig, på 4000 ännu sämre. Jag förstod att om det skulle fortsätta såhär skulle det bli det tufft att nå toppar över 6000, men acklimatiseringen funkade bra och berg efter berg har vi blivit mer och mer anpassade för hög höjd. Jag känner otrolig skillnad mellan den första 6000-meterstoppen och den sista. Jag tror dock aldrig jag varit så trött i benen som på sista berget. Men i takt med att mjölksyran blir värre och värre, blir höjdmetrarna till toppen färre och färre, så det handlar om att bara bestämma sig.
Vilken resa det varit, tack alla sponsorer och alla som följt och stöttat oss!
Nu ska vi bara vila och turista de sista dagarna vi har kvar i Chile, bergen lämnar vi för denna gång!
/ Nora