DEN MÖRKASTE NATTEN I CHILE

Söndagen den 27:e februari blir ihågkommen som den mörkaste i Chile och för alla Chilienare i hela värden. Det stora jordskalvet rasade massor med städer i regionerna 7:e och 8:e, fastän skakningarna var från regionerna 5:e till 9:e. Dessutom härjade en tsunami hela kusten i dessa regioner och tog med sig allt från de byar som låg där.

Allt detta hände på lördag kl 4.00 i Chile, det var kl 8.00 i Sverige. Morgan och jag var nära Umeå den dagen för att hålla ett föredrag om vårt projekt Chile - Bergslandet. När Morgan såg nyheterna och berättade till mig tog jag det ganska lugnt för att det finns jordskalv hela tiden och det är ingen nyhet, tänkte jag. Men jag hade lite ont i magen under frukosten och det visade sig vara en riktig känsla. Kl 10.00 kopplade jag upp mot internet, men ingen webbsida från Chile funkade. Jag försökte ringa hem via skype men det funkade inte, då ringde jag till alla mina kontakter i Chile men inget svar. Jag började oroa mig. Pratade med en fransk kompis som skickade en länk till chilensk tv.

Hemsk och ledsen kände jag mig då jag såg att halva Chile rasade. Folk som grät och ropade efter hjälp, allt var kaos och mörker. Ångest för min familj och mina kompisar som bor i Talca, en stad som ligger i 7:e regionen. Under hela lördagen satt jag vid datorn och försökte ta kontakt med Chile från alla medier och tittade på chilensk tv. På kvällen åkte jag till Stockholm och kom fram på söndag morgon. Konstigt kändes det när allt funkar som vanlig och folk har sitt normala glada liv i Stockholm. Under hela dagen kollade vi på nyheterna och på kvällen kunde få kontakt med dom hem och pratade med min bror. "Alla mår bra hemma och alla släktingar är ok här i Talca", sa han. Det finns inget vatten, ingen el och små skador på huset men allt är lätt att fixa. Många gamla byggnader i centrala Talca rasade, men generellt höll staden bra. Att lyssna på honom var en stor lättnad, äntligen kunde jag andas igen.

Foto: Roberto Candia

Tyvärr finns vissa städer som t.ex. Concepcion som är helt kaos idag. Folk plundrar, vissa för att de inte har något att äta och vissa öppnar bankomater . Folk har organiserat sig med vapen för att hålla sitt hem säkert. Militärerna går på gatorna för att hjälpa med beskydd.

Andra städer som Constitución och små byar som Tirúa, Pelluhue, Dichato, Iloca och Duao finns inte längre. Havet släpade med sig ALLT i sin väg, med vågor på 15 m. Vattnet flyttade stora hus 300m och folk tappade absolut allt. Mycket folk hann springa upp till bergen, men andra vaknade inte. Vissa sprang men nådde inte höjden och försvann under vattnet. 350 döda tills nu, bara i Constitución. Det finns 3000 ton mat och hjälp som åker nu till dessa områden.

Just nu kan man inte göra mycket härifrån, men chilenska samhället i Stockholm börjar arrangerar sig och snart kommer vi att veta hur man kan hjälpa.

Chile är ett starkt land och chilenare har ett stort hjärta och därför vet jag att Chile ska resa sig snart igen. FUERZA MI CHILE ! HÅLL UT CHILE!

VINTERKLÄTTRING PÅ SYLARNA

Med ett späckat schema på sista terminen på fjälledarlinjen valde vi att förra veckan ta ledigt för att åka på träningsresa med Chilegänget till Sylarna.


Vi har alla olika erfarenheter när det gäller alpinism, även om vi har en gemensam grund via utbildningen så som glaciärkurser, isklättringskurser, vinterturer och klippklättringskurser. Så vi tog ledigt och for söderut mot Jämtland för träningsresa. Vi körde från Storuman på tisdagsmorgonen, och kom fram till Storulvåns fjällstation på eftermiddagen. Vi började knata mot Sylarna, och stannade halvvägs vid Spåjmestugan. Det var sjukt mysigt att skida de sista kilometerna i skymningen och sedan den sista biten i mörker. Ett kilo tortellini åts upp och det blev en tidig kväll i sovsäcken. Nästa morgon gick vi andra hälften av sträckan upp till Sylstationen, förundrad över hur lite snö det var överallt. Vi som hade tänkt sova i bivack! Alla drivor vi sondade var runt en meter djupa. Inte tillräckligt alltså. Så det blev ett sjysst boende i nödrummet på Sylstationen istället.

Tidigt på torsdagen, med avfärd klockan fem begav vi oss iväg mot Sylmassivet. Lagom till gryningen var vi framme vid foten av Templet. Det var en fantastisk morgon, och Syltraversen visade sin allra bästa sida. Av med skidorna och stighudarna och på med stegjärnen, och så började vi gå uppåt. Det var en terräng där snö gömde de flesta sprickor på klippan, och det var en utmaning att balansera klättringen med skidorna på ryggsäcken. Väl uppe på den första pinackeln, blåste vinden så pass mycket att det var svårt att stå upprätt. Istället för att rappellera ner i hacket mellan den första och andra pinackeln, valde vi att ta oss ner samma väg som vi tagit oss upp. Nere i tempeldalen blåste vinden lika mycket, fast nu i ryggen på oss, och det gick väldigt fort att åka tillbaka till Sylstationen ovanpå skaren. Vi hoppades på bättre väder på morgondagen.

Men morgondagen blev inte så mycket bättre den hellre. Bistert februariväder väntade resten av vistelsen, och det var svårt att hålla liv i sina tår och fingrar vid våra kortare klättringsförsök uppe på Herrklumpen. Särskilt för mig som lite optimistisk bara hade mina telemarkspjäxor och ett par storskor som var lite för små. Men Nora fick testa sina nya Koflach, och både Josés och Morgan hade sina beprövade prylar som höll värmen. På söndagen åkte vi ner mot Storulvån, och då vände vädret till att bli vindstilla och blå himmel.

Typiskt!

SYLARNA

Nu har de andra åkt från Storuman och är på väg att hämta mig. Avresan blev lite senare än planerat på grund av en liten punktering. Vi skall bege oss söder ut, målet är jämtlandsfjällen och syltraversen. Vi kommer under en vecka att klättra, skida och njuta så mycket vi kan.

Känns skönt att komma iväg på en tur igen, har inte varit så mycket tältande på sistone. Ett vinterbesök i Sylarna känns kul eftersom jag aldrig varit där på vintern. Första och senaste gången jag besökte sylarna var denna hösten med klassen. Det var en fin tur trots att vädret var väldigt trist.

Bilden är från den turen, förutom Jag, Jose och Isabella så är även Cristina en tjej från klassen med på bilden.

FRÅN LÄDER TILL PLAST

När jag förra året skulle gå första steget i att bli skidlärare i telemark, så kom jag dit med mina långa smala skidor och läderpjäxor. Jag förstod ganska fort att kortsväng var något jag inte skulle kunna bemästra med min utrustning. Både på grund av skidans svängradie och min tekniska färdighet. Jag var tvungen att hyra skidor.

Inför telis 2:an så blev det därför dags för nya skidor, dom är korta, har midja och en ganska kort svängradie. På mina fötter sitter det dessutom nuförtiden ett par plastpjäxor. Jag måste säga att jag trivs väldigt bra med min nya utrustning och jag har riktigt kul med den både i och off-pist. Men under kursen så fick vi frågan vad är telemark för mig? Det första jag tänkte på då var mina läder pjäxor, bambustavar och smala skidor.

Jag känner mig inte riktigt hemma i min nya utrustning än trots att jag åker bättre än någonsin, men med tiden så kommer jag nog att ändra uppfattning. När jag om några år får frågan vad telemark är för mig, så kommer jag säkert tänka på feta offpist skidor och plastpjäxor.

VÅRSOL I FEBRUARI

Molnen är tunna och här och var lyser den blå himlen igenom. Under uppvärmningsåken i Centrumbacken konstaterar vi möra ben, tre dagar kurs har satt sina spår. Vi har utforskat den liftnära skogen och bitvis fått riktigt bra offpiståkning. Idag lyser solen lockande uppe på fjället och vi ser fram emot ännu en härlig skiddag.


På schemat står det topptur och vi tar Kungsliften upp på fjället. Den som känner till Hemavan vet var stolpe 12 står, där tvingas vi kliva av pga snöbrist. På fjället sticker stenar fram och vi är inställda att kryssa fram och studsa på en vindpinad fjällsida. Vi tar på stighudarna, kontrollerar våra trancievers och tar sikte på Jungfruvårtan. Bitvis ligger det en del härlig pudersnö och vi vågar hoppas på bra åkning.

Hur kul det än är att kämpa till toppen, är det åkningen vi är här för. Vi turas om att leda gruppen och passerar ”Vårtan” efter 1,5 timme. Idag ska vi högre! Sol varvas med snödrev och moln, men när vi stannar för lunch spricker det upp ordentligt. Solen värmer faktiskt! Våren är verkligen på väg. Men fortfarande är det februari, så värmeplaggen åker på under lunchen.

En och en susar vi nedför backen, för första gången under vår instruktör Åkes karriär ligger det kvar snö här uppe. Det ligger fast snö i botten och 30-40 cm snö ovanpå, helt perfekt alltså! Snön sprutar kring skidorna och det är några av oss som faller. De flesta åker väldigt bra och innan branten ner mot Kobåset ser jag leenden på allas läppar, detta är en väldigt dag i skolan. Bitvis är det lite stenigt på väg ner till botten, men vad gör väl det, när snön däremellan ligger djup.

TELEMARK STEG 2

Det är riktigt roligt med skidlärarutbildning. Denna vecka har vi telemarksutbildning i Hemavan. Det är en njutning att få åka skidor från klockan 09.00 till 16.00 med andra likasinnade, och bara prata skidåkning en hel dag. Särskilt skidåkning med lös häl...


Det är sjukt kul att bara snöa in på hur man ska åka och hur man skall förmedla det till andra.Jag tror att man egentligen skulle kunna ha den här typen av utbildningar blandat alpinåkare och telemarksåkare. Det känns som att det är samma saker man övar på, bara det att utgångspositionen har ett böjt knä. Det är likadana resonemang om svängens olika delar, i vilken position man har bäst rörelseberedskap och att man måste runda upp svängarna för att få bättre fartkontroll.

Kom tidigt på skär! Få inte bakvikt när du blir osäker! Blicken fram! Se inte på träden, utan mellan dem! Farten är din vän!

MATANUSKA

- Good Morning, you have a killer whale on the right side of the boat!

Nyvaken, på med jacka fort som bara den upp från golvet och ut ur sovsäcken. Grabbar tag i kameran och kutar ut på däck, späckhuggarna är bara 20m från båten.

Kan nog vänja mig med att bli väckt och innan frukost kolla lite på späckhuggare. Dessa är bara en av många späckhuggare som vi sett under resan, men inga lika nära som dessa. Förundras av hur ofantligt vackert allt är, inte bara valarna utan platsen vi nu befinner oss på. Vi är någon stans mellan Haines och Seattle och skall under tre dagar färdas på färjan Matanuska. Vårt mål är Seattle för att sedan flyga hem till Sverige. Jag kolla på de ståtliga bergen omkring oss och inser redan att jag kommer sakna Alaska – The Great Land mycket. Trots att jag varit här i 6 månader och hunnit med att se en hel del av Alaska så känns det bara som jag skrapat lite på ytan.Visst ska det bli skönt att komma hem, men det finns en tanke som har övertaget dock, den är. - I´ll be back!

Efter att ha njutit av späckhuggarna ett tag så beger jag mig in i båten igen och mot min sovplats. Den är mellan några stolar i en biograf, alla underbara sovplatser uppe på däck var redan upptagna då vi hoppade på båten. Färjan som vi reser med är inte speciellt stor, jag tycker att den är lagom. Tycker alltid att det är jobbigt med för mycket folk. Det roligaste med färjan tror jag dock är att min pappa har rest med den under en av hans Alaska resor.

Sedan blir det frukost och läsning uppe på däck i det underbara solskenet, känns att sommaren är på väg. Eller så sitter man och dagdrömmer, vyer att titta på finns det gott om. Dagarna går och tillslut så byts berg och skog ut mot lysen. Många lysen, tillslut är vi framme i Seattle och stiger av färjan. Känns lite vemodigt, berg och hundkörning har bytts mot massor av folk, bilar och höghus. Nu väntar en lång flygresa hem...

Bilderna är från resan och Haines den underbara hamnstaden vi åkte ifrån.

PROJEKTMISSBRUK

Under vår utbildning på fjälledarlinjen har vi åtta veckor avsatt för projekt. Vi som jobbar tillsammans med Bergslandet har nog för längesedan överskridit åtta veckor. Redan första terminen i Storuman, gjordes del ett av projektet. Då åkte Morgan och José tillsammans med Torun Stening och Ida Johansson till Chile och besteg San José 5800 m.ö.h. Nu är vi på gång med del två ”Öken” i Bergslandet, och vi är tre nya medlemmar som tillkommit.

Med tio månader kvar tills vi är på väg till den första sextusen meterstoppen, kan även vi nytillkommna medlemmar konstatera att de åtta veckorna som är avsatta för projekt snart är förbrukade. Hemsidebygge, jakt på sponsorer, gemensamma träningsmål, tryckning av broschyrer, teambuildingsresor, isklätterkurser och föredrag på Vildmarksmässan är exempel på saker som tar upp stor del av vår vakna tid.

Kolla även in våra klasspolares projekt:

Joel Jemander skall färdas genom Sverige på tio olika sätt. Han skall under tre månader, cykla, skida, åka med skateskidor, paddla kanot och kajak, rida islandshäst, vandra, åka rullskidor och inlines samt springa genom vårt avlånga land. Kolla in hans hemsida: www.multiexpedition.se

Mirja Andersson skall cykla kungsleden i sommar. Håll hennes namn på minnet för fler projekt från denna sega hårda brud lär komma. www.cyklakungsleden.blogspot.com

VARFÖR DE 6?

Varför har vi valt Ojos del Salado och El Muerto, Juncal, Nevado Plomo, Alto San Juan, Nevado Piuquenes och Marmolejo?
Ojos del Salado är den högsta punkten i Chile och dessutom den högsta vulkanen i värden. Bara detta är tillräcklig för att ge oss en utmaning. El Muerto ligger precis brevid "El Ojos" och det kan bli bra acklimatisering för oss på 6000 meter. Att delen 2 av expeditionen heter Öken är på grund av det mest signifikativa berget "El Ojos" ligger där.

Höjd, tekniska egenskaper, transport samt logistik var de huvudsakliga faktorerna för att vi skulle välja de andra topparna. Alla dessa toppar som ligger i centrala Chile är över 6000 meter.

Juncal och Marmolejo är de mest kända topparna, och är otroligt imponerande med sina stora glaciärer. De har en klätternivå som kommer att bli en utmaning för oss, men precis rätt för vår kompetens i gruppen.

Plomo, San Juan och Piuquenes är berg som är mycket mindre klättrade. Jobbet här blir mer då det gäller logistik, vägval och anmarsh.