Med ett späckat schema på sista terminen på fjälledarlinjen valde vi att förra veckan ta ledigt för att åka på träningsresa med Chilegänget till Sylarna.
Vi har alla olika erfarenheter när det gäller alpinism, även om vi har en gemensam grund via utbildningen så som glaciärkurser, isklättringskurser, vinterturer och klippklättringskurser. Så vi tog ledigt och for söderut mot Jämtland för träningsresa. Vi körde från Storuman på tisdagsmorgonen, och kom fram till Storulvåns fjällstation på eftermiddagen. Vi började knata mot Sylarna, och stannade halvvägs vid Spåjmestugan. Det var sjukt mysigt att skida de sista kilometerna i skymningen och sedan den sista biten i mörker. Ett kilo tortellini åts upp och det blev en tidig kväll i sovsäcken. Nästa morgon gick vi andra hälften av sträckan upp till Sylstationen, förundrad över hur lite snö det var överallt. Vi som hade tänkt sova i bivack! Alla drivor vi sondade var runt en meter djupa. Inte tillräckligt alltså. Så det blev ett sjysst boende i nödrummet på Sylstationen istället.
 |
|
Tidigt på torsdagen, med avfärd klockan fem begav vi oss iväg mot Sylmassivet. Lagom till gryningen var vi framme vid foten av Templet. Det var en fantastisk morgon, och Syltraversen visade sin allra bästa sida. Av med skidorna och stighudarna och på med stegjärnen, och så började vi gå uppåt. Det var en terräng där snö gömde de flesta sprickor på klippan, och det var en utmaning att balansera klättringen med skidorna på ryggsäcken. Väl uppe på den första pinackeln, blåste vinden så pass mycket att det var svårt att stå upprätt. Istället för att rappellera ner i hacket mellan den första och andra pinackeln, valde vi att ta oss ner samma väg som vi tagit oss upp. Nere i tempeldalen blåste vinden lika mycket, fast nu i ryggen på oss, och det gick väldigt fort att åka tillbaka till Sylstationen ovanpå skaren. Vi hoppades på bättre väder på morgondagen.
 |
|
Men morgondagen blev inte så mycket bättre den hellre. Bistert februariväder väntade resten av vistelsen, och det var svårt att hålla liv i sina tår och fingrar vid våra kortare klättringsförsök uppe på Herrklumpen. Särskilt för mig som lite optimistisk bara hade mina telemarkspjäxor och ett par storskor som var lite för små. Men Nora fick testa sina nya Koflach, och både Josés och Morgan hade sina beprövade prylar som höll värmen. På söndagen åkte vi ner mot Storulvån, och då vände vädret till att bli vindstilla och blå himmel.
Typiskt!