...stod vi på vulkanen San Josés 5800 meter höga topp. I sex dagar hade jag, José, Ida och Torun kämpat tillsammans. Vi var trötta, men glada över att nått toppen. Vandringen upp hade varit rejält jobbig och nu skulle vi vända och gå ner igen. Tusen meter upp och 2700 höjdmeter ner igen.Det var sedan en lång och tröttsam vandring neråt. Jag hamnade vid ett tillfälle i nåt slags sovstadium, jag somnade faktiskt gående. Vaknade till av Toruns röst. Lite läskigt. Den slingrande stigen ner till Läger 2 tycktes aldrig ta slut. Tidigt såg vi våra grannars North Face-tält och tänkte att vårt gröna tält borde varit rött. Vi såg inte vårt eget tält.
I lägret la jag mig på marken och sov, eller nästan iaf. Jag hörde de andras röster, men orkade ingenting. Låg och vilade nån timme innan vi packade ihop grejerna, tog ner tältet och började den långa nerstigningen till baslägret. Jag piggnade till rejält och gick först, i en väldig fart. Passerade fältet av penitentes och kom fram till Läger 1. Där satte jag mig i skuggan och drack vatten, skönt! Efter 10-15 minuter kom Torun ikapp och en bit därefter kom José och Ida. Vi packade ner de grejer vi lämnat här och fortsatte knalla neråt. VI kunde glida en del på skorna, men den 2700 meter långa nerstigningen började kännas i kroppen.
Sista biten ner gick jag lite fel och ödslade av vår energi, men ner kom vi tillslut. Det var en skön syn, att efter 16 timmars vandring (inkl. raster) se baslägret stå och vänta på oss. Det var folk i lägret, det var härligt att komma ner dit.Vi firade med chokladmousse och det godis vi hade kvar. Sedan slocknade vi direkt i tältet. Iaf jag, jag tror det tog 10 sekunder innan jag snarkade gott!
God Jul
Morgan