Detta är ett gammalt blogginlägg från www.bergslandet.com
Som bra acklimatisering inför våra bestigningar av sex sextusenmeterstoppar i november, skall vi upp på berget Plomo, i centrala Chile. José har redan varit där, och här kommer hans dramatiska berättelse från berget 2004.
Allt jag kan tänka på nu är hur långt det är för att nå toppen. Jag är väldigt trött, har sovit dåligt, ätit lite, och när som helst jag kräkas, typiskt från höjden. Jag försöker kontrollera andning och gå långsam utan stegjärn nu på ett svagt spår, när en av mina lagkamrater skriker. .. där ser jag korset! Äntligen toppen.
Vi kramar och gratulerar varandra därför att vi har nått vårt mål, berget Plomos topp, 5.424 möh. Det är min första topp över 4 tusen meter. Men tiden går snabb på berget, kl är 15.00 och vi tappade alltför mycket tid för att ha startat på 7.30 i stället för 5.00 som det var planerat. En o en skriver vi på toppboken och självklart ta vi ett toppfoto. 30 minuter var vårt möte med himlen innan vi började gå ner. Efter en stund vi är på glaciären igen, där tar det mer än en timme att krossa. Jag har lagt all min koncentration och styrka i detta jävla glaciär och nu är jag väldigt trött men vägen är nu bara stenar till vår lägerplats vid 4.400 m. Rodrigo går bakom mig och hjälper mig varje gång när jag halkar för trötthet skuld på den sicksack acarreo.
Det börjar bli kyligt och solen försvinner, bör vara kl 19.00 och vi har precis passerat den gamla och förstörda Agostini vindskyddet på 4600 m, härifrån borde det vara en timmes promenad till tältet. Kom igen, det är lite till . Jag önskar att vara i min sovsäck och somnar, att bara tänka på det känns bekväm och ger efter för denna idé, men mina ben går fortfarande som en reflexrörelse. Plötsligt vaknar jag för femtioelfte gången att halka och falla sittande, Rodrigo halkar också . Genast hör jag ett skrik och Rodrigo säger att han kände en stor smärta i benet. Han försöker att stå upp men faller igen och säger att hans ben är brutet. Ohh shit, jag inspekterar hans ben och en bula står ut ungefär 10 centimeter under knäet. Det är faktiskt ett brutet skenben, men som tur är, är det en intern spricka. Det börja kännas väldigt kallt och blir mörkt, jag tänder min panlampa och klä på med en varmjacka. Rodrigo säger att han ser ingenting, bara ett starkt grönt ljus, han är på väg att svimma. Andas weón*, lugn, lugn, vi är nära till tältet. Jag går upp och se att tältet ligger 100 meter bort. Edgar såg inte det som hade hänt, han är redan i tältet. Jag skriker hans namn men han lyssna inte, skriker högre och ser honom gå ut. Edgar ta ett liggunderlag och kom! skriker jag.
Vi använder isyxan och liggunderlag och försöker att skena och flytta Rodrigo till tältet. Edgar mäter 1,70 och är ganska smal som jag är, men Rodrigo är en jätte på 1,90 m. Det tar ca 1 timme att ta han till tältet, där planerar vi räddningen och äter lite. Kl är 23,00 och jag har helt glömt min trötthet men min kropp böner mig för ett par timmars sömn för att imorgon blir en lång dag.
Det är måndag och ingen annan än oss på berget. Planen är att nå byn Farellones för att där finns en polisstation. Edgar stannar med Rodrigo och jag måste gå omkring 8 timmar från 4.400m till 2,500 m med min ryggsäck, en halvliter vatten och lite jordnötter . Vi vet inte hur lång tid räddningen kan ta men vi har gas och mat till ca 3 dagar till. Vid 8 tar jag avsked av mina kamrater.
Jag går mycket uppmärksam hela tiden, inte hungrig eller trött, jag tänker bara på inte snubbla för att en skada innebär att jag måste stanna halvvägs. Då utan tillgång till kommunikation och utan möjlighet till räddning. Äntligen vatten, klockan är 12.00 och det verkar komma en kraftig storm, men det finns inte mycket för att komma fram till Farellones.
Jag är framme i Portesuelo. Nu ser jag folk och även se förflyttning av fordon, härifrån kommer att vara 1 timme till. Jag kommer till skidorten La Parva och lyckligtvis möter jag människorna där. Jag får låna en mobiltelefon för att kommunicera med polisen och det ta inte mer än 20 minuter förrän ett polisfordon visas. Jag förklarar händelser och tillsammans med polisen planerar jag en helikopterräddning. Det är värre där uppe och räddning kommer att vara omöjligt idag för stormens skull. Det är en hård storm och kommer att vara ca 4-5 dagar. Räddningen måste göras via marken, för detta kommer speciellt personal militär klockan 20.00 och 21.00 andinska räddning grupp (motsvarigheten till fjällräddningen). Jag stannar i Farellones polisstation och väntar på mina vänner. På onsdag klockan 21.00 är Edgar och Rodrigo nere från berget och alla åker med ambulans till Santiago.