Som dotter till en bergsbestigare så har vi en del utrustning liggande hemma. Detta är jag mer än nöjd över, då jag inte behövt inhandla så mycket saker som de flesta i klassen har gjort de senaste två åren.
Jag har nöjt krupit ner i mina sovsäckar sen 80 talet, använt mammas gamla storskor trots skavsår, och att min isyxa väger mer än alla andras har jag tyckt varit lite charmigt. Men nu inför Chile så talas det mycket om vikt, och om jag skall vara ärlig så är vikt något min utrustning har gott om. Den där isyxan kanske inte kommer att vara så charmig när den ska släpas upp och ner för bergen. Redan under vissa turer i vinter så kommer vi försöka anpassa vikten så mycket som möjligt, och mycket av dagens utrustningen är super lätt jämfört med min. Det kanske bara är att bita i det sura äpplet och inse att utrustningen har utvecklats en hel del de senaste åren. Mycket av utrustningen jag använder gjordes innan jag föddes, och fungerar fortfarande bra. Men det känns som om att packa lätt i många fall vinner i jämfört med över att njuta av retro sakernas charm. Har smått börjat spana på nya stegjärn, och trots att jag gillar pappas gamla, så ser de nya inte så pjåkiga ut...